Nu öppnar himlen sig för tredje gången på några timmar. Regnet är så kompakt så att dropparna ser ut som snöblandat regn eller hagel och åskan mullrar långt borta. De små träden på Götgatan blåser nästan omkull och jag hör folk som skriker medan de springer för att söka skydd från ovädret. Det känns som en amerikansk katastroffilm på Södermalm. Det där med uteservering ikväll känns med ens väldigt långt borta. Glad sommar liksom.
Är det inte väldigt konstigt att hotellpriserna i Barcelona under ett år har stigit med drygt det tredubbla? Förra året bodde vi under samma vecka i augusti på ett bra hotell och i år kostar alla hotell tre gånger så mycket. Jag har inte sett en sådan här inflation sedan 1930-talets Tyskland. Eller det var en lögn för då levde jag inte och då var det säkerligen värre. Hade det varit som då hade man behövt en skottkärra med Euros för att kunna checka in en enda natt. Sniket är det i alla fall – eftersom det inte rör sig om en mellankrigstid med depression i Spanien (så vitt jag vet).
Jag pajade min killes windows vista nyss. För några månader sedan brände jag upp hans PC så han fick köpa en ny. Nu är jag belagd med dataförbud. Detta inlägg krävdes alltså sin list att lyckas skriva. Mina fingrar måste vara datamagiska – de förstör all elektronik de kommer i kontakt med.
Funderar just nu på vad som låter bögigast:
Det är i princip dött lopp tror jag.
Strax innan klockan sju felparkerade jag bilen på Birger Jarlsgatan och rusade in på en thairestaurang med min kille i hälarna. Jag ryckte åt mig en meny och skummade igenom den i ungefär tio sekunder innan jag beställde och sprang tillbaka till bilen för att inte riskera böter. När min kille kom ut med take away-påsen undrade han om jag var medveten om att jag hade beställt det starkaste på meny, den där rätten med flest chilifrukter efter sig. Det var jag inte men ryckte på axlarna. Sedan åt jag med god aptit – för gott var det trots att det brände i kroppen. En kvart efter sista tuggan kändes det som om någon hade snittat upp min mage inifrån och sedan hällt en röra av färsk chili rakt i såret. Jag fick genast tugga Losec till efterrätt. Nu känner jag mig enbart lite skakig och känner mig nöjd över att den skarpa smärtan i magen har gott över till dovt molande värk istället. Magkatarr plus thaimat är inte lika med sant.
FLYTTEN ÄR ÖVER!
Ja, jag kan knappt förstå att det är sant. Både Anna och N hjälpte mig idag att feja och städa. Mina insikter idag består av att jag kan vara Sveriges största bimbo när det kommer till tankning (fick ta hjälp av inte mer än två olika karlar på macken) och att man borde skura sitt kakel i badrummet oftare så det inte gror in. Efter en syratrippsliknande upplevelse på tippen (som visade sig ligga insprängd i ett berg vid Roslagstull) dumpade jag bilen i Enskede och avslutade dagen med thaimat. Och ja, jag vet att det inte ingår i mitt strikta matschema men det är åtminstone bättre än en calzone. Nu ska jag bara ta det sjukt lugnt resten av kvällen och kanske se ett program om tjocka ungar på tv.
Jag sitter i ett strömavbrott och tjuvsurfar på grannens nätverk och försöker samtidigt som jag läser flyttstädningschecklistor och information om Stockholms soptippar göra en budget för augusti månad. Hur jag än räknar så slutar jag på några tusen spänn minus. Det bådar inte gott för semestern. Nu ska jag tanka en full tank på en fet bil så det blir väl några sköna kronor åt världens bensinkarteller, sedan är det hotell i Barcelona, några födelsedagspresenter (Anna blir du sur om du får ett konstverk made by me av en toarulle och några påklistrade paljetter?), flygbussar i diverse städer, mat, uteliv och en välbehövlig hårklippning. När jag väl är i den spanska byn brukar det inte gå så mycket pengar i och för sig. Under många fattiga studentår brukade jag åka dit med en budget på 500 kronor som skulle räcka i fyra veckor. Det brukade alltid lösa sig på ett eller annat sätt och inte en kväll slutade med hemmakväll. Jag är en expert på att leva finfint på små medel. Pengar är så värdsligt att oroa sig för. Och tråkigt. Men det ordnar sig. Att ha roligt kostar inte ett öre. Man måste bara vara smart. Och det kan jag vara när jag sätter den sidan till.
Jag tog mig en fin fika i hjärtat av Sofo med Anna och Mats i eftermiddags. Jag drack en osötat smoothie och hallucinerade om panpizza-bufféer. De andra tröttnade på mitt tjat om mat och upplyste mig om att det bara hade gått ett fåtal timmar sedan min diet började. Nu har jag ätit ännu en äcklig men nyttig rätt och drömmer vidare om smält ost. Mozzarella. Halloumi. Vadsomhelst. Dessutom rev jag ner större delen av mitt pekfinger på ett avancerad rivjärn. Det blödde som på Stockholms blodbad och nu är jag smått handikappad. Det värsta med den historien är dock ändå att jag måste ha tillagat den del av fingret som kapades och sedan ätit upp det tillsammans med morötter och zuccini. Men att äta av sin egen kropp gör väl ändå inte en till kannibal?
Eftersom jag redan var uttråkad klockan nio i morse på grund av mitt tidiga uppvaknande så kom jag helt plötsligt på mig själv iklädd ful, för liten träningstop, träningsbyxor, mimarsockor och joggingskor. Sedan gick jag som om det inte fanns någon morgondag. Jag pinnade igenom hela Södermalm (halva i alla fall) på mina små taxben, tog en avstickare uppför mardrömsbacken till Fåfängan, blev omgången av några pensionärer, men gav inte upp. Efter 47 minuter var jag framme vid Skanstull igen. Nu färgar jag håret och tinar Quorn som ska ätas med linser och grönsaker. Usch. Vill bara stupa, men efter min insikt i lördags kväll att jag ser ut exakt som Britney Spears (dvs som ett white trash-fetto) så fick jag nog. Jag utövar alltså tvivelaktiga aktiviteter i ren panik. Dessutom trillade jag nästan på en trottarkant och hann tänka att jag inte kunde min killes mobilnummer i huvudet om jag skulle behöva larma en förbipasserande. I Spanien ska jag satsa på en diet bestående av ägg och kyckling. Då får man väldigt lätt salmonella och det borde ju ge ett ganska effektivt fettras.
Min sömn är sedan ett par dagar helt kaputt. I natt sov jag nästan fyra timmar trots en fin sömntablettsdos. Det är verkligen inte särskilt kul. Och jag blir heller inte särskilt rolig. Min kille steg upp för en kvart sedan och sa just att jag hade varit gnällig mot honom hela dagen hittills. Nu har det inte gått så lång tid av dagen ännu så jag kanske kan få tid att förändra mitt humör. Nej, nu måste jag ringa tusen samtal, ta en promenad, färga mitt hår, köpa en massa nyttig mat och kanske klippa mig. Allt i skepnad av en zombie.