Idag är det är en skitdag. Det är måndag. Det regnar och är ovanligt kallt för årstiden. Folk i tunnelbanan är tjocka, luktar illa och fullkomligt skriker i sina mobiltelefoner. Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova tills det blir sommar igen och min flytt är överstökad. Önskar att jag hade lika mycket pengar som Beckhams. Jag är helt övertygad om att Victoria Beckham inte satt på ett stökigt golv i sitt mansion i Madrid och sorterade sockor med hål i och gamla telefonräkningar när de skulle flytta till L.A. Varför kan inte jag ha liten stab som ordnar allt jobbigt åt mig? Det ska jag önska mig i julklapp. En stab alltså. De ska få diska, bädda och dammsuga. De ska få uträtta ärenden och sätta ihop min kalender. De ska få ringa jobbiga samtal och ordna glass mitt i natten bara för att jag är sugen. De ska få ordna snygga singelkillar som kan se söta ut åt mina singelkompisar när jag bjuder på förfest. De ska få dra mitt sl-kort i spärrarna och skydda mig från knuffande medresenärer. De ska få bära min väska och paraply och skala min potatis. My god, vad mycket bättre jag hade mått med en egen stab.

Ibland tänker jag att jag ska öppna en restaurang. För några år sedan hade jag och min syrra Anna ett ambitiöst koncept som vi utvecklade i flera månader och tanken var då att slå upp portarna i Barcelona. Sedan har allt från tavernor i vår spanska by till lyxkrog i Stockholm via cateringtankar passerat revy i mina tankar. Saken är nämligen den att när jag har funderat hit och dit över en ny idé så inser jag alltid att 1. Jag älskar mat, älskar att laga mat och älskar att bara umgås med råvaror och livsmedel. Och 2. I restaurangmiljö ingår extrem stress, hård jargong och små marginaler. Dessa två konstateranden går tyvärr inte ihop hos mig. Så fort mat blir stressigt så tappar jag passionen, inspirationen och ofta även lusten att leva (tänk kokande hett restaurangkök med argsinta, egensinniga kockar som dricker sprit till frukost, beställningar som blandas ihop och såser som skär sig). Skulle jag jobba på det sättet hade jag inte varat länge. I bästa fall en hel kväll men antagligen inte mer än tjugo minuter. Alltså – ingen bra idé.

Min tanke just nu är att öppna en mindre restaurang med två rätter på menyn och plats för två gäster i taget. Det låter som  en lagom stressnivå. Huruvida det skulle vara lönsamt har jag inte hunnit räkna på ännu. Jag kanske nöjer mig med att fortsätta laga till mina nära och kära istället.

En riktigt söndag är det här. Jag saknar kraft och motivation till att åka ut till mitt bombnedslag till rum där flyttningen tagit över varenda yta. Men jag kommer att hinna, jag har fortfarande många dagar på mig. Istället funderar vi på om kvinnan som trillade i en glödande vulkan kände att det var värt det där sista fotot när hon singlade ner i lavan. Vi googlade hur varmt det var inne i en vulkan. Det var skitvarmt tydligen. Vår lärdom för idag är att man alltid ska skippa det sista fotot varje dag. Annars har jag mest imponerats av min killes nya frisyr. I morse såg han ut som Robert Smith i The Cure. Efter någon timme liknade han mer Nick Cave. Nu ser det mest ut som en blandning mellan Edward Scissorhands och han i Goo Goo Dolls. En frisyr för alla humör helt enkelt. En annan insikt är att Tour de France håller på typ tre veckor till. Det innebär att jag är cykelänka och dessutom förlorat makten över tv:n. Kanske dags för en semesterflirt med tv?

Vi spenderade en timme eller så på uteserveringen på Debasers uteservering. Eftersom vädret kändes mer som oktober än juli fick vi nog (eller var det killen som sa: ”har inte ni gått på Norrlycke*?) efter stängning och drog oss mot tunnelbanan. På Södermalmstorg stod ett större gäng med en ghettoblaster laddad med reagge och dansade skiten ur sig. How urban, kände jag.

* Norrlyckeskolan var den white trashskola vi gick i på högstadiet. It sucked.

Fredagkväll på Södermalm. Kvinnan i hushållet ser fram emot en bra film till den kärleksfullt tillagade papardellen med kantareller.

Mannen i hushållet: Åh, klockan åtta börjar de sända en presentation av alla cyklister i Tour de France.

Kvinnan i hushållet: Jaha… Men jag tänkte att vi kanske kunde sen en film…

Mannen i hushållet: Nej, det här håller på till halv tio.

Dags att skaffa två tv-apparater?

Haha, jag såg just en flummig snubbe i en gammal Volvo som smällde hela fronten på en jättesuperluxuös Audi när han fickparkerade. I love this street. Den ger mig vardagsunderhållning utan dess like.

Damn. Nu MÅSTE jag åka och sätta igång med min helvetesflytt. Det ska bli hemskt att rensa ur sju år av mitt liv. Jag slänger aldrig något. Inte ens trasiga trosor eller reklamblad. De ligger där och tar plats och jag har inte hjärta att passera något till soporna. När jag flyttade hemifrån vet jag att min mamma gick in i mitt rum och slängde typ 90 % av sakerna. Fortfarande vet jag inte vad det var och jag har aldrig saknat det. Jag önskar att hon kunde komma hit och göra samma sak igen. Jag vet nämligen att jag kommer att sitta där på golvet, omringad av tusen prylar och bara känna att jag inte kan slänga den där urtvättade tröjan från Massimo Dutti från år 2000 för att jag en gång gillade den så mycket. Eller Lady Soul-linnena från 1997. Eller uppkopierad kurslitteratur från 2002. Eller gamla färdigbrunna värmeljus från nittonhundrafrösihjäl. Jag är i upplösningstillstånd.

Min kille som klippte sig senast på eftermiddagen innan vår första dejt (den 29 juni 2006) har sedan dess låtit håret växa rakt ut. Nu har han haft ett damhår som han väljer att sätta upp med en knut eller mindre variant av tofs i nacken. Med sitt helskägg och skinnjacka har han säkert ett flertal gånger felaktigt blivit misstagen för medlem i diverse motorcykelklubbar eller andra typer av kriminella. Då och då (exempelvis på midsommar på torpet med killens familj) har jag gjort tjusiga inbakade flätor på honom. Jag hoppade över den där biten med att fästa nyplockade tusenskönor i flätan – men annars såg det i mångt och mycket ut som en värdig bröllopsfrisyr  – men för en brud då. N tyckte att det kändes skönt att få bort håret ur ansiktet medan hans mor kan ha fått nog och bad honom klippa sig, Själv är jag tålmodig och väntar tills han inser det uppenbara själv. Idag gjorde han det och kom hem efter ett besök på supertrendig stockholmsfrisyr looking hot! I am pleased och kan inte sluta titta på det. Min kille ser ut som en rockstar (och inte på det black metal-sättet han gjorde förr). Han är ursnygg.

Hur tidigt kan man manipulera sin kille att gå och lägga sig så man kan sätta på Buffy the Vampire Slayer och fortsätta plöja några avsnitt?

För sex år sedan arbetade jag ett tag som lärare i bland annat franska på ett högstadium. Det var en rolig och lärorik tid. Jag fick tvinga truliga tonåringar att göra läxor, hålla utvecklingssamtal, tala ut med backstabbing fjortisar och traggla franska verb med niorna. Jag minns särskilt de där lektionerna i franska då jag stod och ritade upp enorma verbböjningsscheman på tavlan och kunde inte nog argumentera för vikten av att kunna pluskvamperfekt på franska när man snart skulle börja gymnasiet. Till slut lärde de sig. Och alla var nöjda. Döm om min förvåning när följande kommentar trillar in på min blogg:

#2 Kommentar från Martin (svar):

Tja Malin! Hur är läget? Tänkte bara meddela att jag hade dig i franska på Skarpängsskolan i Täby, shit va snygg du e fortfarande! Hare gött och lycka till med allt som verkar gå bra!

Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 3 juli 2007, klockan 14:15

Och jag som trodde att jag skulle bli ihågkommen som den som fick poletten att trilla ner i fransk grammatik. Sådant biter tydligen inte lika hårt på killar i femtonårsåldern som en blond kalufs och högklackade skor gör. Jag känner att min auktorietet blev något underminerad. På ett tämligen olämpligt men kul sätt.