Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Arkiv för July 2007

- Sida 9 av 10

Hjärtinfarkt och panikångest efter besök på McDonald’s

av Malin Collin, reporter

Alltså, jag hatar McDonald’s. Trots att jag under skoltiden tjänade ihop mina få slantar (timlönen låg på 26,50 kronor när jag började så när jag åt något på rasten så försvann lönen så att säga) på USA-imperialismens högkvarter så hyser jag numera inget annat än avsky för de gyllene bågarna. Den restaurang som ligger överst på hatlistan är den på Götgatan/Skanstull. De som arbetar där är på en god dag vidrigare än Seinfelds Soup Nazi, de glömmer alltid lägga i minst en burgare i take away-påsen och de ger en ständigt gammal och kall mat. Dessutom tar en kö med två personer i ungefär en halvtimme till beställning. Varenda gång jag har varit där har jag kommit hem med en magkatarr och begynnande panikångest och inte har det blivit bättre efter måltiden då hjärtinfarkt och övervikt kan läggas till. Idag har jag satt min sista fot på den där djävulens köttaffär. Just nu behöver jag en burk starkt receptbelagda lugnande och en akut hjärttransplantation för att överleva.

Jag har en ny passion

av Malin Collin, reporter

Jag har en ny passion. Den innebär att surfa runt på sidor som har bilder på Cavachonvalpar. Cavachons är en korsning mellan min lilla favorithund Bichon Frisé och Cavalier king charles spaniel. Om någon hade kommit hem till mig med den här korgen full med Cavachons så hade jag antagligen dött av gullstillestånd. Jag dööör!

Hate makes the people come together – en analys av gemenskapens hat på bloggen

av Malin Collin, reporter

Jag har på sistone funderat en hel del på ett visst fenomen – nämligen vad som förenar okända människor med varandra. Jag har länge haft en patetisk utopibild (tillsammans med Madonna) om att det är kärleken till musik som kan få människor utan tidigare koppling till varandra att mötas. Eller kärlek till nästan vad som helst (segling, stickning, resor, golf, matlagning) borde kunna få oss att förenas med tidigare okända personer. Det vi kan komma överens om är att det krävs en sak eller en upplevelse att samlas kring för att kunna förenas  – ett gemensamt intresse eller i alla fall en gemensam situation.

Vad jag tyvärr har kommit fram till är att det bästa sättet för folk att mötas är genom avsky och hat mot en annan person.

Exempel på detta finner vi överallt i vårt vardagsliv. Hur många arbetskamrater har inte kommit varandra närmare genom att tillsammans prata bakom ryggen på en chef eller en viss irriterande kollega? Hur många studenter har inte knutit livslånga vänskapsband med personer som de gemensamt spydde galla på professorn med? Eller personer som gemensamt störde sig på den beskäftiga tönten i klassen? Eller den snygga smala tjejen i klassen? Eller på den där dryga politikern? Eller på alla som har mycket pengar på sitt konto?

Med det här inlägget vill jag inte brodera ut alltför mycket med att förklara hur intensivt jag stör mig på gnälliga, ständigt klagande personer – för jag inser att jag själv kan gnälla rätt bra själv när det väl gäller. Det jag vill komma till är istället fenomenet på den här lekstugan som brukar kallas för Aftonbladets blogg – vilket går ut på att ett stort antal personer ständigt ska skriva om hur mycket de avskyr Alex Schulman men fortsätter ändå att läsa hans blogg och skriva egna inlägg om hur hemskt det är. Dessa moralens väktare, vilka annars går i taket så fort någon skriver något skämtsamt om valpar, barn, tjocka eller annat som måste försvaras har nu tvärvänt och sitter och skriver hemska saker om en person som de aldrig har träffat men tror sig känna. Jag vill tillägga att jag varken är Alex Schulmans hantlangare eller bryr mig särskilt mycket om honom. Jag läser hans blogg – ibland skrattar jag och ibland klickar jag mig vidare om jag inte tyckte att inlägget var roligt eller bra. Mer energi än så lägger jag inte ner.

Det intressanta här är att de som tycker att de moraliskt sett står långt över Alex Shulman, numera spenderar dagarna med att fraternisera med andra bloggare genom att skriva varenda negativ mening de äger i sina hjärnor. Nu är alla ”hata Alex”-bloggarna bästa vänner och dunkar varandra i ryggen med tummen upp och uppmuntrande ord. Inser de inte att de är exakt likadana själva? Att de verbalt slaktar en annan person med liv och lust, ivrigt påhejade av sina medbloggare. Om man har som ambition att försvara moralen så är det inte särskilt imponerande att ge sig på personer.

Men, som sagt, det finns inget bättre sätt att skaffa nya vänner än genom gemensamt hat av en annan person.

Det där pinsamma med Tampax

av Malin Collin, reporter

Alltså det här med Tampax är ju en historia för sig. Själv väljer jag alltid Tampax före andra typer av tamponger då de är 100 % mer hygieniska. Tyvärr har inte så många i Sverige insett det och därmed är konkurrensen icke-existerande när det kommer till tamponger med införningshylsa.

Det stora problemet med just märket Tampax (förutom att de är långa och tar mer plats i badrumsskåpet och i väskan) är att förpackningen är gjord av papper. I sydligare länder kan man nämligen finna märken som gör förpackningarna i plast. Varför irriterar detta mig så mycket då? Jo, för att jag alltid har ett par Tampax i handväskan och så fort de kommer emot något (en plånbok, en mobil, ett läppglans etc) så går pappret sönder och Tampaxen trillar ut i väskan. Efter det dröjer det inte länge förrän hela hylsan har delat sig och hela mensskyddet ligger i tre delar. Det är vid denna tidpunkt som jag alltid bestämmer mig för att betala något i en butik, tar upp plånboken och får med Tampaxsnöret och lägger upp alla delarna på kassan. Sedan får jag ursäkta mig och snabbt rafsa ihop den döda tampongen och springa där ifrån blossande röd i ansiktet.

Och tror ni jag kommer ihåg att ta ut tampongmordet i väskan när jag kommer hem? Nej, aldrig. Så dagen efter händer samma sak igen. Och igen. Och igen. Jag önskar så ofta att jag vore kille.

Om hur det känns att inse att man är Julio Iglesias

av Malin Collin, reporter

Jag har insett att jag är en kvinnlig, blond variant av Julio Iglesias. Detta beror på att jag inser att jag i likhet med Julio har skaffat mig en sida av mitt ansikte som jag föredrar att visa vid fotografering. Alla vet vi ju att Julio Iglesias fullkomligt avskyr att visa sin vänstra ansiktshalva på foton. Ett tag trodde jag att han dolde en missbildning på vänster kind – kanske en evil twin som hade börjat parasitera på örat? Men det handlade om något så simpelt som fåfänga. Julio Iglesias tycker att hans högra ansiktshalva gör sig bättre på bild. Jag gör likadant fast tvärtom. Det är en skam.

Hur man på bästa sätt manipulerar onda myndigheter

av Malin Collin, reporter

Jag har funderat mycket på det där med vilken approach man ska ha när man ringer viktiga samtal där mycket står på spel. Jag har i många år kört den självsäkra men vänliga stilen – ni vet – när man låter så övertygad om sin sak att personen i andra änden av luren helt enkelt köper allt man har att säga. Det funkar perfekt när det gäller samtal där man själv har övertaget – exempelvis reklamation av produkt eller en affärsuppgörelse.

Det svåraste samtalet är alltid till onda myndigheter där man känner att man sitter i underläge redan från början, men man har som ambition att få dem att dansa efter ens egen pipa. Då har jag uppfunnit den perfekta ”manipulera-myndighets-stilen”. Den går i stora drag ut på att låta snäll, underdånig och tacksam. Man ringer och börjar med att säga att man har ett enormt problem och frågar med lite darrande röst om personen på tråden kanske skulle kunna hjälpa en. Detta ger myndigheten en känsla av makt, vilket är hela tanken. Sedan berättar man om sitt enorma problem mycket sakligt rent informationsmässigt men får samtidigt rösten att verka lite svag, för att inte säga mjuk. Man ska låta mycket ödmjuk och så fort det går lägga in ett imponerat : ”Är det sant! Kaaan ni verkligen hjälpa mig med det? Det är ju helt fantastiskt!”. Det får myndigheten att känna sig duktig. Viktigt är också att upprepa det som myndigheten säger så inga missförstånd uppstår. När man ha spelat klart på sin hjälplöshet och myndigheten har ordnat allt åt en så avslutar man med att säga: ”Då får jag tacka så heeeemskt mycket för hjälpen!” Då blir myndigheten glad och man själv blir lika glad eftersom man har fått det man ville. En win-win situation helt enkelt.

Hur ser nordkoreanerna skillnaden på varandra när de bara har fem frisyrer att välja mellan?

av Malin Collin, reporter

Det här med att nordkoreanerna inte får välja på fler än fem förbestämda frisyrer är väl egenligen ingen nyhet utan något som vi fnissat åt i flera år. Det stora problemet är väl att det redan är svårt att skilja dem åt eftersom de ser exakt likadana ut – med identiska frisyrer blir det ju ett ännu större problem. Det kommer säkert att springa omkring rädda och gråtande barn på de stora nordkoreanska diktaturboulevarderna och ropa efter sina föräldrar som de aldrig kommer att återfinna eftersom varenda person som passerar dem ser ut som mamma och pappa – som Matrix fast utan de omoderna solglasögonen och med mörkare hår.

Två av de tillåtna frisyrerna

Ett kvitto på att jag är helt dum i huvudet

av Malin Collin, reporter

Jag fick just ett kvitto på att jag är helt jäkla dum i huvudet. Under hela dagen har internet legat nere. I desperation har jag tjuvsurfat på grannens nät vilket han inte har haft vett att uppskatta utan ständigt försökt att kasta ut mig på olika sätt. Till slut fick jag nog och ringde för att felanmäla skiten. Först satt jag i telefonkö i tjugo minuter. Sedan fick jag prata med en hyvens grabb som instruerade mig att koppla hit och dit och fram och tillbaka. Ingenting fungerade. Just när jag skulle ge han och företaget han representerade en riktigt avhyvling så frågade han om jag hade testat att trycka på stand-by-knappen. Det hade jag inte. När jag tryckte in den så fungerade alltihop helt plötsligt. Hela ”nätet-ligger-nere”-problematiken var helt enkelt en korvfingertryckning på mitt eget samvete. Jag bara älskar att framstå som efterbliven.

Sommarbloggen; Semesterromansernas djungel

av Malin Collin, reporter

När våren går över i sommar brukar singelsvenskarna (och nåja säkert en och annan skakelöverhoppare också) förkovra sig i flirtande. Det kan man förstå. När isen smälter så sker detsamma med de svenska tungsinta känslorna. Om man sedan lägger till en utlandssemester till de tinade svenska känslorna så brukar det bara kunna gå på ett enda sätt – rakt in i semesterromansernas gap.

Själv har jag mången sommarromans på mitt samvete. Man skulle kunna säga att allt började med att vi tre systrar under uppväxten fick höra om vår mors eskapader i Italien under tidigt 1970-tal. Då dejtade hon en Luigi under dagarna på stranden eftersom han förtjänade sitt levebröd på nätterna. Under de lediga kvällarna och nätterna då Luigi var på jobbet passade hon på att dejta en Mario som arbetade på dagarna (och jo, de hette verkligen så). Detta arrangemang fungerade utmärkt för min mor som utnyttjade semestern till fullo fram till den där ödesdigra kvällen då Luigi fick ledigt från jobbet och överraskade mamma i famnen på Mario. Det slutade med att mamma lärde sig många italienska svordomar och stod utan dejt resten av semestern. Vi tre systrar lärde oss att play it safe och ta vara på semesterflirtar.

Under den årliga semestern i vår spanska by 1994, då jag var 16 år gammal, råkade jag möta en belgare. Jag gick med på att semesterdejta honom enbart för att när man kisade med ögonen och tittade på honom i motljus påminde han lite om Suedes dåvarande gitarrist Bernard Butler. Trots att han hette som en karaktär i The Simpsons stämde jag träff med honom på stranden följande dag. Det skulle jag aldrig ha gjort. När han dök upp på playan var han iklädd ett par badtrosor. Min då fjortonåriga syster packade ihop sina strandattiraljer och gick hem med orden:  ”det är bara efterblivna som bär badtrosor” och räddade därmed sitt rykte i den spanska byn. Själv var jag fast på stranden i flera timmar med badtrosbelgaren och led flera svåra kval. Dagen därpå skulle han lyckligtvis åka hem och godhjärtad som jag är gick jag med på en sista dejt samma kväll. Vid avskedet fylldes hans ögon med tårar och han gav mig en tafflig kyss. Min mamma stod självklart (i en nyfiken familj går man aldrig säker) en bit bort, gömd bakom en husknut och paparazzifotade hela händelsen, vilket numera sitter i familjealbumet tillsammans med textraden ”Malin säger hejdå till sin belgare”. Belgaren gav mig ett hologramhalsband med ett öga som motiv. Jag gav mig själv dåligt samvete.

Dagen efter belgaren hade lämnat byn övergick jag i en sommarflit med en hederlig spanjor. Mamma gillade inte honom för att han under hennes dagliga motionssim i poolen brukade skvätta vatten på henne. Jag tror till och med att hon kan ha använt ordet ligist när han kom på tal. I alla fall fram till den dagen då spanjoren knackade på dörren för att överlämna ett inköpt kassettband med Laura Pausini som mamma gillade just den sommaren. Då gick han an. Som vanligt när familjen i slutet av sommaren packade ihop sig i Volvon för hemfärd mot Sverige så byttes adresser med löften om tät kontakt och solglasögonen åkte på så man kunde gråta fram till franska gränsen. Dock uteblev de utlovade breven. Åtminstone fram till i juni året därpå då jag fick en maskinskriven sida där det stod att han inte hade haft tid att skriva innan men undrade när jag skulle dyka upp i den spanska byn igen. Han fick inget svar.

Att ge sig på semesterromanser i sydeuropa kan också vara förknippat med kulturchocker vilket för vissa personer som inte tänker sig för både en och två gånger kan komma att dra på sig både posttraumatiska stressymptom och andra psykiska men. En kompis kompis (och ja, så brukar det heta men den här gånger var det faktiskt inte jag) hade en kväll för flera år sedan lyckats snärja den hippaste barcelonakillen och hamnade slutligen på efterfest i hans pojkrum (för självklart bodde han hemma trots att han var närmare 30 än 20). En stark passion sänkte sig över 90-centimeterssängen i mörkt trä med prydligt filtöverkast och denna vän fattade beslutet att känna på hippa barcelonakillens skinkor. Tyvärr möttes hon av hud och inte kalsongtyg (vilket man faktiskt borde kunnat vänta sig) vilket fick henne chockad att inse att den hippa killen bar ett par stringkalsonger (och inte på ett postironiskt svenskt sätt utan på fullaste allvar). Svenskan reste sig upp och tog till reträtt snabbare än vad den hippa barcelonakillen hann säga buenas noches. Antagligen lärde hon nog också sig hur farligt det kan vara med tillfälliga förbindelser – man vet inte tillräckligt mycket om dem och kan därför råka illa ut (på alla möjliga sätt).

Min minsta syster inledde sin första spanska sommarflirt när hon var fjorton är gammal. Hon inkasserade ett taskigt hångel och sedan en hel höst av körtelfeber. Efter det har hon varit synnerligen restriktiv med salivutbyte på semestern. Somliga får liksom lära sig den hårda vägen.

Fenomenet semesterromanser är dock mycket godtyckligt. Aldrig annars är man så uppsluppen, glad, spontan, solbränd eller benägen att gå ut som under de där semesterveckorna i sydligare länder. Om man träffar en tjusig ung man så uppfattas man lätt som en obekymrad, tokrolig och spännande blond gasell under de där veckorna. När man skiljs åt så lovar man att hålla kontakten, kanske till och med försöka hälsa på varandra så fort som möjligt, trots att ett helt EU ligger emellan som en romantikens järnridå. När hösten kommer så falnar dock solbrännan och likaså spontaniteten och lättjan. Man blir sig själv igen. Och vidare kontakt med flirten är oftast dömt att misslyckas. Han kanske inte passar lika bra i höstjacka som i badshorts. Hans härliga sommarnattsfestande kanske inte är lika fräscht en novembernatt i Sverige. Eller hans inkomst som båtmekaniker på semesterorten kanske inte genererar tillräckligt med pengar ens för en Ryan Air-biljett till Skavsta. Själv rutar man in livet i åtta-till-fem-scheman och måste betala räkningar och laga lunchlådor. Glöden brukar ha slocknat och totaldött innan första advent. Men det är också det som är charmen med just sommarflirtar. De ska vara just det – något man kryddar den mest underbara årstiden med, ett lämpligt attribut till flipflops och minikjol, ett sätt att fly lite från sitt tråkiga vardagsliv. Om man har det i åtanke kan det göra semestern ännu roligare.

 
Belgaren och Malin kramas farväl i fjärran. Fotograf: Gunilla ”Paparazzi” Collin 1994.

Jag behöver hjälp! Någon som vill köra hem lite medicin till mig?

av Malin Collin, reporter

Just nu lider jag av en outhärdlig halsbränna. Det är min fina följeslagare Magkatarr som spökar. Till råga på allt har jag inga mediciner för ändamålet hemma. Jag försökte att bota det hela med Japp men det gav nog mest en placeboeffekt. Om jag hade haft pyttelite energi så hade jag åkt till det enda 24-timmarsöppna apoteket i stan, gamla goda Scheele. Tyvärr ligger Scheele på den absolut värsta tänkbara platsen i Sverige, nämligen vid centralen. Vid den här tiden känns det som att spela bana två i Super Mario bara genom att gå från tunnelbanespärrarna till apotekets ingång. Man måste ducka för galenpannor utanför Konsum, undvika att bli knivhuggen utanför McDonald’s på Vasagatan (vilket jag har hört är Sveriges farligaste plats rent våldsstatistiksmässigt), undvika samtal från heroinisterna utanför den lilla tobaksbutiken i trappan och slutligen tackla tre, fyra ungdomsgäng från förorten med fula kepsar och alltför plockade ögonbryn. Varför kan inte Apoteket bara ha nattlig hemkörning på receptfria läkemedel? Det hade verkligen underlättat just nu. Det enda som kom i närheten av magsyraneutraliserande medicin i mitt medicinskåp var nämligen imodium och tabletter mot muntorrhet. Inget av dessa kommer att hjälpa ett enda dugg.

Sida 9 av 10
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson och Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB