Nu har jag avslutat mitt Buffymaraton. Under någon månad har jag tittat igenom varenda avsnitt av alla sju Buffysäsongerna. Igen. Jag kollade till och med på de få avsnitt som jag inte tycker är så bra – det där i säsong sju när Andrew gör en videodokumentär, Inca Mummy girl i säsong ett (?), och något som bara handlade om Adam i säsong fyra. Det blev ännu tydligare hur sad allting blir efter säsong fyra. Fram tills dess är allt hugs and puppies, witty kommentarer och glädje mitt i all tragedi. Men sedan blir det så deppigt. Joyce dör, Buffy dör, Buffy kommer tillbaka in serious need of prozac och hon mår så dåligt så jag får ont i magen. En annan insikt var att jag inte tyckte lika mycket om säsong sju nu som jag gjorde förr. Efter den här titten känner jag att Willow är min favoritkaraktär, mest gåshud fick jag när 1. scoobygängets förenade krafter dödar Adam och 2. när Giles stiger in i The Magic Box i säsong sex och slänger magi på ond-Willlow, mest stilla gråt uppstod när Buffy mådde som sämst under säsong sex och den värsta fulgråten när Xander förlorar sitt öga. Under just det avsnittet fann min kille mig i soffan och ville ingripa med Buffyförbud för att jag var så nedbruten av sorg. Nu känner jag bara tomhet. Som om alla mina vänner samtidigt slutade höra av sig. Kanske tur att jag ska på semester och kommer ifrån dåligt väder och tv ett tag. Om jag har tur kanske de repriserar något dubbat avsnitt av Buffy på Telecinco i Spanien.