Min kille far runt i lägenheten som en virvelvind med ambition om att barnsäkra hela stället. Imorgon klockan 10.00 kommer nämligen hans två små brorsbarn hit för att terrorisera honom under ett och ett halvt dygn. Med hans genuina städning finns det snart inga saker framme i lägenheten varpå jag försynt påpekade att det inte var två apor som ska komma på besök utan bara mindre människor. Han muttrade något om att skillanden var hårfin. Själv kommer jag att med packade väskor lämna den begynnande barnpassningskatastrofen strax innan tolv för att bege mig till Spanien. Det lyckades jag pricka in bra. Dock känner jag ett styng av dåligt samvete genom att lämna karln i sticket. Jag tipsade dock om att ta ungarna till en större gräsmatta och manipulera dem till springtävling (där han själv kan sitta på en bänk och ”ta tiden” – ungar fattar ju ändå inte siffor) för då knoppar de nog lättare när kvällen nalkas. Vid den tiden sitter jag förstås med ett glas vin/skumpa i handen och njuter av Barcelonas kvällsliv från en enorm takterass i Gracía. Olika falla livets lott.