Jag köpte en röd väska i Barcelona. Den är så stor så att jag lätt kan ta med saker för en övernattningshelg, en liten dvärg och en ihopfällbar enhjuling. Det bästa med väskan är dock att man kan täcka hela överkroppen med den när man går vilket får en att se bra mycket smalare ut. Nu ska jag ut och rasta väskan på Södermalm.
Många som har spenderat en månad i lugn och ro vid sydligare breddgrader och roat sig med att sola på stranden, ta båtturer på Medelhavet med goda vänner, äta långa middagar med nära och kära och sippa iskallt rosévin på vita madrasser under kvällarna kommer hem till Sverige med en jämn solbränna, utvilade och sofistikerat snygga. Själv kom jag hem såhär:
Nu har jag landat på svensk mark igen efter ungefär fyra veckor i Spanien. De första tre spenderades i vår spanska by och den sista i Barcelona. Resultatet av detta är en brun kropp, ett vitt hår och en hel hög med konstiga och roliga historier.
Den kanske mest surrealistiska situationen utspelade sig igår kväll. Jag stod nere i lobbyn på det tämligen eleganta hotellet och köpte läsk när en stor Mercedes stannade och fem, sex män iklädda guldbrokadsboleros och vitgula träben gick förbi mig. Jag stannade och gapade och misstänkte dessa för att vara äkta Picadorer (jag kan nämligen min tjuren Ferdinand). Eftersom Katalonien inte bryr sig så mycket om tjurfäktning så hade jag aldrig tidigare sett en livs levande Picador (om man bortser från den där gången när jag var fem år och mamma och pappa tog med mig och min lillasyster på barntjurfäktning då det lovades vitt och brett att inga djur skulle dödas, men slutade med clowner, tjurfäktare och kvidande blödande tjurar i en kaotisk röra med barngråt och skärrade föräldrar) vilket gjorde att jag stod kvar och stirrade. Efter ungefär fem minuter dök en ännu större Mercedes upp och ur den klev fem Matadorer. Hela hotellobbyn glittrade av deras guldiga kläder och cerisa knästrumpor. Jag började gå mot hissen varpå de fem matadorerna visade sig också satsa på samma hiss. När en av dem bockade sig lätt och visade mig före in i hissen och hela ligan trängde ihop sig kunde jag inte sluta tänka på hur många tjurar de hade dödat idag på tjurfäktningsarenan. På snobbig andalusdialekt började de prata med mig och frågade hur länge jag skulle stanna i Spanien. Jag bara pekade och sa ”Toreros!” medan de skämtade och skrattade. Sedan presenterade de den enda av Matadorerna som var singel och frågade om jag var intresserad av en dejt. Jag gapade. Innan de gick ur hissen så gav singelmatadoren mig sitt rumsnummer. Jag mumlade något om att jag hade pojkvän och vacklade sedan in på mitt hotellrum för att försöka förklara mitt close encounter med södra Spaniens största traditionella hjältar för min (ganska oförstående) pojkvän.
En Picador med traditionella fot -och benskydd och en Matador med cerisa knästrumpor.
Imorgon lämnar jag livet i den lilla spanska byn för att bege mig till det betydligt större Barcelona. Där ska jag möta upp min kille som jag inte sett röken av sedan den tredje augusti. Vi ska bo pâ lyxigt lyxhotell, fira syrrans födelsedag med en massa Barcelonavänner, strosa omkring pâ roliga ställen, äta och dricka gott, festa en aning och spendera nâgon dag pâ stranden. It`s going to be fab. Dock kommer jag att sörja lite bakom mina solglasögon när vi lämnar byn i morgon. For sure.
Här sitter jag i den lilla spanska byn pâ det irakiska internet och är för första gângen pâ veckor uppkopplad. Jag mâste börja med att be om ursäkt för min dâliga uppdatering. Jag tror jag behövde komma bort frân världen ett tag – inte läsa tidningar, inte kontakta nâgon och inte heller känna tvâng att uppdatera bloggen. Däremot är jag tillbaka i Stockholm den 27 augusti och kommer dâ att rapportera om allt vansinnigt som hänt sedan jag lämnde det svenska landet.
I natt drömde jag dock att jag var pâ Riche och att klientelet bara bestod av folk som man antagligen skulle kunna se pâ en cafeteria pâ Ullared. Längre fram i drömmen visade sig ocksâ att Sveriges värsta stekare hade gjort revolution och utrotat alla med Acnejeans och media-sjalar runt halsen. När jag kom ut frân Riche ropade ett gäng med skräddarsydda skjortor frân Savile Row – ”Efter henne – slâ ihjäl henne!” Under min sprint för livet pâ Birger Jarlsgatan vaknade jag med ett ryck och insâg att jag var kvar i Spanien. Av säkerhetsskäl ska jag sätta pâ mig pärlörhängen innan jag landar pâ Arlanda.
Tills dess – ha det fint, gott folk!
Nu är jag nog färdigpackad och redo för fyra veckor Spanien. Dock har jag en känsla av att jag har glömt något crucial. Men jag kommer inte på vad. Under semestern är min internetanslutning något tveksam, men oroa er inte gott folk, jag kommer att uppdatera ändå. Uppe i byn, på hörnet i ett av de vitkalkade gamla husen, ligger nämligen irakiern. Han har en liten lokal med några datorer placerade som i ett kontorslandskap i sjuttiotalets USA, några telefonhytter där byns få invandrare skriker i telefonerna till sina hemländer och dessutom ett gediget utbud av stulna kläder (vilka mamma förstrött stod och bläddrade bland förra året tills jag stoppade henne), parfymer och rysch-pyschiga sängöverkast som jag kan tänka mig är mycket trendiga i byarna runt Bagdad. Där kan man betala en summa och sedan få surfa fritt medan de starka arabiska kryddorna blandas med svettlukt från de svartmuskiga karlarna och filterlös cigarettdimma. Så de närmsta veckorna, om ni läser ett inlägg hos mig, så kan ni visualisera vad jag går igenom bara för att underhålla er!
Jag fick just ett mindre utbrott på mitt blonderade, slitna långa hår som jag måste stå ut med i typ fyra veckor i sol och bad i Spanien. Jag kommer på allvar att go bananas. Eller göra som vanligt och avsluta varje dusch med en hel burk hårinpackning som jag vägrar skölja ur vilket efter någon timme ger mig en look av att någon har hällt en hink olivolja över huvudet på mig. Hellre det om det i alla fall ger mig the pleasure att kunna kamma ut skiten. Under en sekund precis övervägde jag att tvinga min kille att sitta uppe hela natten och göra cornrows på mig. Men sedan kom jag på att jag redan – i min saggiga sommarklädstil och oönskade extrakilon ser ut som Britney Spears. Jag behöver ju inte överdriva det hela med att försöka se ut som KFed. Men det hade varit en välgärning att få bort håret under augusti månad. (Och nej, att raka av det är inget alternativ eftersom jag då ännu mer skulle påminna om Britney).
Min kille far runt i lägenheten som en virvelvind med ambition om att barnsäkra hela stället. Imorgon klockan 10.00 kommer nämligen hans två små brorsbarn hit för att terrorisera honom under ett och ett halvt dygn. Med hans genuina städning finns det snart inga saker framme i lägenheten varpå jag försynt påpekade att det inte var två apor som ska komma på besök utan bara mindre människor. Han muttrade något om att skillanden var hårfin. Själv kommer jag att med packade väskor lämna den begynnande barnpassningskatastrofen strax innan tolv för att bege mig till Spanien. Det lyckades jag pricka in bra. Dock känner jag ett styng av dåligt samvete genom att lämna karln i sticket. Jag tipsade dock om att ta ungarna till en större gräsmatta och manipulera dem till springtävling (där han själv kan sitta på en bänk och ”ta tiden” – ungar fattar ju ändå inte siffor) för då knoppar de nog lättare när kvällen nalkas. Vid den tiden sitter jag förstås med ett glas vin/skumpa i handen och njuter av Barcelonas kvällsliv från en enorm takterass i Gracía. Olika falla livets lott.
Status inför Spanienresa imorgon är splittrad.
Fysik:
Packning (de viktigaste sakerna verkar vara på plats):
Tråkig insikt:
Jag och min kille bokade hotell i Barcelona någon gång inatt. Vi skramlade med SEB-dosor och datorer, tömde små konton som bara hade några hundralappar styck och hade slutligen samlat nog med pengar på mitt Visakort så vi kunde boka ett Top Secret Hotel. Det innebär att man bokar och betalar ett okänt hotell och blir sedan, inom två dygn tilldelad ett fyr -eller femstjärnigt hotell i city av staden man valt. Just nu är pengarna på kontot borta men vi vet inte ett skit om vårt lyxhotell. Det enda jag har inkasserat är ett e-mail där det står typ tack för bokningen, Malin Christina! Vi har is i magen och hoppas på att vi innan dagens slut ska få ett namn på vårt damn hotell. Annars är det Sverker som får ett samtal inom kort.