Imorgon bär det iväg till det spanska landet. Jag flyger finflyg vid tretiden och samtidigt flyger min syrra fulflyg. Vi ska köra en McDonald’s ihop på Arlanda. Sedan skiljs vi åt för att ses i luften. Vi kommer att ligga jämsides där i luften, vinka åt varandra genom de små flygplansfönstren, hålla upp våra burkar med små vita piller och peka på dem och skratta. Kanske visar vi framsidan på böckerna vi läser för varandra och visar med pantomin hur snabbt vi har läst, hur äcklig maten på mitt plan var (syrran får ingen mat eftersom hon fulflyger). Sedan gestikulerar den ena av oss att vi måste gå på toa. Kanske en av oss pantomimar en terrorist och skrattar. Sedan kör finflyget om fulflyget och därefter får jag vänta tio minuter på syrran i Barcelona där vi för första gången på tre och en halv timme kan prata med varandra utan att se ut som vitmålade gycklare med en nejlika på kavajslaget.

Jag heter Malin och har således aldrig haft ett ordentligt smeknamn. Av Malin blir det liksom ingenting – Malle? Mallan? Jo, förresten under gymnasiet kallades jag en period för Millencolin med tanke på kombinationen av mitt för och efternamn – Malin Collin. Fortfarande hör man det gamla Millencolin poppa upp bland ett fåtal gamla vänner. Min kille har däremot envisats med att ge mig en handfull smeknamn. Dessa innehar inte karaktär av klassiska kärlekssmeknamn så som ”älskling” eller ”sötnos”. Nej, han kallar mig vansinniga saker. Det senaste i raden är ”Plattan”. De senaste dagarna har det låtit: ”Tjena Plattan!”, ”Plattan, kan du hämta en Cola åt mig?”, Vad tycker du Plattan”. Och så vidare. Hur detta smeknamn uppkom har jag inte en aning om. Men jag gillar det. Jag gillar alla smeknamn, just för att jag alltid har haft så få egna. Om det är Plattan jag får kallas så tar jag även det.

Nu har jag avslutat mitt Buffymaraton. Under någon månad har jag tittat igenom varenda avsnitt av alla sju Buffysäsongerna. Igen. Jag kollade till och med på de få avsnitt som jag inte tycker är så bra – det där i säsong sju när Andrew gör en videodokumentär, Inca Mummy girl i säsong ett (?), och något som bara handlade om Adam i säsong fyra. Det blev ännu tydligare hur sad allting blir efter säsong fyra. Fram tills dess är allt hugs and puppies, witty kommentarer och glädje mitt i all tragedi. Men sedan blir det så deppigt. Joyce dör, Buffy dör, Buffy kommer tillbaka in serious need of prozac och hon mår så dåligt så jag får ont i magen. En annan insikt var att jag inte tyckte lika mycket om säsong sju nu som jag gjorde förr. Efter den här titten känner jag att Willow är min favoritkaraktär, mest gåshud fick jag när 1. scoobygängets förenade krafter dödar Adam och 2. när Giles stiger in i The Magic Box i säsong sex och slänger magi på ond-Willlow, mest stilla gråt uppstod när Buffy mådde som sämst under säsong sex och den värsta fulgråten när Xander förlorar sitt öga. Under just det avsnittet fann min kille mig i soffan och ville ingripa med Buffyförbud för att jag var så nedbruten av sorg. Nu känner jag bara tomhet. Som om alla mina vänner samtidigt slutade höra av sig. Kanske tur att jag ska på semester och kommer ifrån dåligt väder och tv ett tag. Om jag har tur kanske de repriserar något dubbat avsnitt av Buffy på Telecinco i Spanien.