På sistone har jag fundera en del på relationer och framför allt på vad jag under årens lopp faktiskt har lärt mig om mig själv vilket i sin tur påverkar de relationer jag nu har. När jag var yngre så hade jag en ganska snedvriden syn på relationer – att de var svåra, tog mycket energi och krävdes mycket arbete. Jag har alltid varit envis – en sådan person som inte ger upp i första taget. Det är en egenskap som i många sammanhang kan vara till nytta, men i relationer har denna egenskap snarare stjälpt än hjälpt. När jag var kanske 22 år så trodde jag att jag skulle kämpa för att hålla ihop den relation jag då hade. Oavsett hur jobbigt det var så var målet att få det att funka. Om jag hade kunnat resa tillbaka i tiden så är bland det första jag skulle förklara för mig själv att det är helt poänglöst.

Det är en stor skillnad på att vara i tidiga tjugoårsåldern, vara tillsammans med någon som ändå inte gör en glad, utan snarare tvärtom – jämfört med att vara gift, ha barn med någon och dela hus, ekonomi och bilar. Om förhållandet i det sistnämnda exemplet trasslar till sig – DÅ kan man behöva kämpa eftersom konsekvenserna av en brytning är stora. Om man är 21 år gamma och träffar en kille som är ganska dum i huvudet så finns det inte en enda andledning att forstätta kämpa på med förhållandet. Det är bara onödig energi.

Vad jag har kommit fram till är att relationer egentligen är urenkelt. Problemet är att finna någon som det funkar med. I en hälsosam relation så plockar man fram det bästa hos varandra, fungerar som ett team istället för att bråka, vara svartsjuk och kontrollera. Man delar en värdegrund men kanske inte alla intressen. Man kan vara sig själv utan att känna att man är en börda. Man stöttar varandra, väljer sina bråk (dvs att man INNAN man börjar bråka om vem som senast plockade ur diskmaskinen bestämmer om det är värt att bråka om en sådan sak). Man unnar den andra att göra roliga saker och gläds med den när det går bra. Och framför allt behöver man inte kämpa som en galning för att få relationen att fungera. Den bara gör det. Om man har en sådan grund i förhållandet så har man också utmärkta verktyg för att kunna lösa de problem som ens liv dock ändå kantas av.

Om jag bara kunde få åka tillbaka tio år i tiden och säga till Malin 19 år att dumpa alla killar som ändå bara ställer till elände och bråk, vara singel och njuta av tiden så hade jag varit glad. Istället är jag glad att jag efter många år av felval äntligen valde rätt.