Det här med att myndigheter och potentiella arbetsgivare eventuellt läser ens blogg kan nog få vem som helst att bli lite darrig i knäna. Å andra sidan är man ju helt medveten om att alla faktiskt kan läsa det man skriver när man väljer att blogga öppet med namn och bild. Av just den anledningen har i alla fall jag hela tiden varit väldigt medveten om vad jag väljer att publicera på min blogg. I många fall kanske jag kan uppfattas som privat, men jag ser det snarare som att jag är personlig och inte privat. Det privata kommer nämligen inte ens i närheten av den här bloggen. Det som jag har skrivit här är självklart jag – men märk väl – inte hela jag. Bara en bråkdel av det som är jag. Oavsett hur jag nu har valt att skriva i min blogg så känns det ändå lite konstigt om en potentiell arbetsgivare i framtiden skulle sitta och läsa min blogg och efter det välja att kanske stryka mig som intressant kandidat till en tjänst. För oavsett hur jag skriver så präglas faktiskt den här bloggen av mina funderingar och aktiviteter som jag sysslar med på fritiden. Ingenstans tar jag upp något som har med min professionella sida att göra. Det är ju som att en arbetsgivare skulle komma hem till en på en fredagkväll under en tjejmiddag och fatta beslut huruvida man passar till en tjänst baserat på samtalen under kvällen. Något åt det hållet i alla fall. En ”fritidsblogg” måste faktiskt få lov att vara en ”fritidsblogg” utan några andra intentioner. Eller ska jag börja snajda med imponerande referenser och banbrytande forskning/grävande journalistik på den här bloggen? Nej, skulle inte tro det.