Jag håller på att skriva en bok. Än så länge vet jag inte var den ska utspela sig. Inte heller under vilken tidsepok. Karaktärerna är inte heller helt klara – eventuellt lutar det åt att huvudkaraktären är en tjej. Man kan också säga att varken början eller slutet är tillfixade ännu. Bokens mitt är inte heller helt glasklar. Man skulle kunna sammafatta det som att det går lite trögt just nu. Det kan så att säga bli lite hur som helst.

Idag var jag på skrivarkurs i just romanskrivning. Vi fick skrivuppgifter som skulle skrivas under fem minuter på plats utan förvarning. Min ena skrivuppgift gick nog hem. Den andra hummade folk åt när jag läste upp den och läraren poängterade att min huvudkaraktär nog skulle behöva ringa psykakuten. Jag misstänker att jag tog i en aning. Men å andra sidan gillar jag inte alltför ljumma historier. Framför allt inte glada historier. De säger mig inget. Jag känner inget när jag läser det. Alltså kan vi snabbt enas om att min bok kommer att bli en tragedi av stora mått. Kanske det mest tragiska som någonsin skrivits i svensk litteraturhistoria. En gråtparad från första till sista raden. När man kommer till kapitel fyra ska sidorna vara så nedgråtna så boken är oläslig. Det kommer att göra att alla köper minst två exemplar vilket i sin tur kommer att gynna min kassa. Sorg säljer.