I tv-serien Heroes så är min absoluta favorit den gulliga japanen Hiro Nakamura. Han är precis så som man fördomsfullt tänker sig en japan; seriefigursaktig, naiv, barnsligt lycklig, godtrogen och snäll. Under seriens lopp så förändras visserligen Hiro till att bli mer cynisk och allvarlig men fortfarande finns den där oförställda glädjen och engagemanget om att göra gott kvar. Han är så söt så jag vill krama honom när han skjuter upp glasögonen på näsan, stapplar sig fram på bruten engelska och kniper ihop ögonen för hitta koncentrationen för att kunna resa i tiden. Jag har alltid tänkt att japaner är så där snälla och gulliga och inte gör en fluga förnär (om vi gör en sekund glömmer samurajtiden då japanerna var ett grymt folk).

En gång bodde jag i studentkorridor med en japanska. Hon började med att vara sådär gulligt japansk med en liten bällra som nyckelring, små inslagna paket med blommigt papper där hon la mynt och sedlar i om hon var skyldig en pengar (typ för korridorskassan) och lagade vackra rätter med små ätpinnar. Ju längre terminen gick desto mer insåg vi att hon inte alls var särskilt gullig längre. Hon brukade knacka på min dörr med den tystaste knackning man kan tänka sig. Ibland stod hon nog en timme utanför mitt rum och tystknackade innan jag hörde. Då skulle hon alltid ha hjälp med översättningar till sitt uppsatsarbete. Jag ställde såklart upp men efter sammanlagt tio timmar på hennes rum inom loppet av tre dagar så blev jag till slut ganska frustrerad. Men man kan ju inte säga nej till en snäll japan. Sedan började hon av misstag stänga av ugnen när jag bakade kakor, bjällra lite för mycket när hon promenerade i korridoren och buga tills man bara ville skaka om henne och säga att det inte behövs tjugosju bugningar innan hon passerade tv:n i det gemensamma korridorsköket. Den snälla japanen blev med andra ord skitjobbig men ändå kunde jag inte säga ett ont ord. Jag fortsatte översätta och avväpnades av hennes förtvivlade bugningar och ”I’m solly Mori” när hon hade kraschat ännu en kladdkaka. Dessutom gillade jag namnet Mori. Nästan bättre än Malin.