I tv-serien Heroes så är min absoluta favorit den gulliga japanen Hiro Nakamura. Han är precis så som man fördomsfullt tänker sig en japan; seriefigursaktig, naiv, barnsligt lycklig, godtrogen och snäll. Under seriens lopp så förändras visserligen Hiro till att bli mer cynisk och allvarlig men fortfarande finns den där oförställda glädjen och engagemanget om att göra gott kvar. Han är så söt så jag vill krama honom när han skjuter upp glasögonen på näsan, stapplar sig fram på bruten engelska och kniper ihop ögonen för hitta koncentrationen för att kunna resa i tiden. Jag har alltid tänkt att japaner är så där snälla och gulliga och inte gör en fluga förnär (om vi gör en sekund glömmer samurajtiden då japanerna var ett grymt folk).

En gång bodde jag i studentkorridor med en japanska. Hon började med att vara sådär gulligt japansk med en liten bällra som nyckelring, små inslagna paket med blommigt papper där hon la mynt och sedlar i om hon var skyldig en pengar (typ för korridorskassan) och lagade vackra rätter med små ätpinnar. Ju längre terminen gick desto mer insåg vi att hon inte alls var särskilt gullig längre. Hon brukade knacka på min dörr med den tystaste knackning man kan tänka sig. Ibland stod hon nog en timme utanför mitt rum och tystknackade innan jag hörde. Då skulle hon alltid ha hjälp med översättningar till sitt uppsatsarbete. Jag ställde såklart upp men efter sammanlagt tio timmar på hennes rum inom loppet av tre dagar så blev jag till slut ganska frustrerad. Men man kan ju inte säga nej till en snäll japan. Sedan började hon av misstag stänga av ugnen när jag bakade kakor, bjällra lite för mycket när hon promenerade i korridoren och buga tills man bara ville skaka om henne och säga att det inte behövs tjugosju bugningar innan hon passerade tv:n i det gemensamma korridorsköket. Den snälla japanen blev med andra ord skitjobbig men ändå kunde jag inte säga ett ont ord. Jag fortsatte översätta och avväpnades av hennes förtvivlade bugningar och ”I’m solly Mori” när hon hade kraschat ännu en kladdkaka. Dessutom gillade jag namnet Mori. Nästan bättre än Malin.

Ja, då har en onsdag gått. Jag drog till Stureplan och lunchade med Jenny och superhöggravida-men-ändå-otroligt-vackra Sofia. Vi åt libanesiskt och körde lite catch up då det var alldeles för länge sedan vi sågs. Sedan gick jag förbi min syrras jobb och snackade en kort stund. Därefter skulle jag hem och skriva men kom på att jag inte har klippt mig sedan april och droppade således in på en frisör och fick barret klippt. Jag betalade till och med fyrtio kronor extra för en ordentlig föning. Det var, kom jag sedan på, totalt onödigt då jag har huvudvärk och inte kan gå på den spelning som var tänkt ikväll. Men jag är hemskt fin i håret här i min ensamhet. Därefter pallrade jag mig till H&M för att leta lämplig klänning tills 30-årsfesten på fredag då jag insåg att outfiten jag tänkt mig skulle få mig att känna mig som en finklädd nucka på släktkalas. Jag hittade en slags klänning/lång tröja som var tajt. Jag tog med två storlekar in i provrummet. I den minsta såg jag ut som en bullig bratwurst. I den större som en fluffig frukostkorv. Jag tog den sistnämnda då jag rent psykiskt inte klarade av att betala för en ännu större storlek (detta är anledning till att jag bara har för små kläder i min garderob – jag tänker alltid att jag snart kommer att bli så himla mycket smalare så det är oekonomiskt att köpa stora kläder – istället ser jag ständigt ut som en boll). Nu har jag ordnat med viktiga postgrejer och försökt kurera huvudvärken. Måste ner på Ringen igen och lämna in mina stövletter för omklackning också. Give me a slave – ännu en gång.

Min kille ringde just och sa att han saknade några låtar till fredagens 30-årsbaluns. Musikintresserad, hjälpsam och vänlig som jag är föreslog jag den självklara låten som måste finnas med för att göra en kväll oförglömlig – nämligen Sisqós Thong song. Han lät tveksam men sjöng några oengagerade Thong, thong, thong. Jag menade att man inte enbart kan köra bra och kreddig musik oavsett publik. Folk vill ha något opassande också. Och sedan älskar jag Thong song to bits. Jag minns när den var poppis och man satt och läste Nina Björk Under det rosa täcket och skummade Simone de Beauvoir och framhöll mantrat patriarkala strukturer i alla diskussioner man hamnade i. Sedan gick man hem och låste dörren, satte på Thong song och dansade i hemlighet som en tvättäkta black woman i valfri amerikansk hiphopvideo. Det var en splittrad tid. Men jag säger fortfarande – ingen fest utan Sisqó! (Och by the way, Niklas, om du läser det här så tipsar jag om Sedative med Babyshambles som lugnare låt. OCH lyssna på hela innan du dömer ut den av ren svartsjuka för att du känner dig hotat av Pete).

Fördelen med att ta sig i kragen och börja träna är att man blir friskare, sundare och smalare. Nackdelen är att man inte vågar gå att lägga sig på kvällen av rädsla för att inte kunna ta sig ur sängen morgonen därpå utan hjälp av sånt där handtag de har över sjukhussängar och åtminstone tre, fyra bastanta kvinnor från hemtjänsten.

När min kille kom hem till knarkarkvarten a.k.a den stökiga lägenheten på Söder så plockade han fram och kopplade in hela sin inspelningsstudio i vardagsrummet. Ni kan inte ens föreställa er hur det såg ut här ett tag med mixerbord, högtalare, mikrofon och flera anda prylar som jag inte ens vet namnet på, än mindre vad de är till för, tillsammans med tjugofem kilo tvätt och annat skräp. Sedan blev jag tvingad att leka Liam Gallagher i Oasis genom alldeles för hög mikrofon, händerna på ryggen och sjungandes Wonderwall med så maskulin stämma som möjligt. Jag blev också tvångsfilmad. Väntar bara på att skiten ska hamna på hans blogg eller youtube nu. Sedan gick jag och hämtade thaimat och när jag kom hem hade min kille städat hela lägenheten. Jag blev djupt lycklig. Sedan stack min kille och då gick strömmen som vanligt så jag satt här i mörkret och visslade hela No rain med Blind Melon nitton gånger. Sedan kom strömmen tillbaka. Nu är det dags för lösgodis och sedan första avsnittet av säsong två på Heroes – fresh from America.

Liam och jag – lika som bär

Jag hade sådana ambitioner när jag kom hem från mitt Ki balans-pass. Inom loppet av femton minuter hade jag handlat tvätt -och sköljmedel på Hemköp, kommit hem och sorterat tvätt, satt igång två maskiner och hoppat in i duschen. När jag tvättade håret planerade jag att plocka undan all gammal rentvätt från förra veckan, dammsuga, tömma diskmaskinen, bädda, dammtorka osv osv. Sedan tog det tio minuter och all luft gick ur mig. All energi försvann. Nu tvättar jag på lågvarv och sitter i soffan och skakar på huvudet åt röran men lyfter inte ett finger för att fixa till det. Ge mig en slav nu! Eller ett hembiträde. Eller en butler. Vad som helst – bara den städar åt mig!

Äh, jag måste gå och knyta mig nu. Jag råkade bara fastna framför tusen resesajter och började snickra ihop weekendresor till Paris. Idag lider jag av en enorm Frankrikesaknad – en abstinens. Det var alldeles för länge sedan jag var där. En gång i tiden bodde jag ju till och med i landet med de godaste purjolökspajerna för en spottsyver, den mest underbara fisksoppan med rouille, krutonger och riven ost och den lättdruckna Beaujolais nouveau som serverades gratis i universitetets lunchmatsal den tredje torsdagen i november. Alltså tog resesajterna över min själ och fick mig att glömma tid och rum vilket gör att klockan nu är alldeles för mycket. Jag började fundera på att sticka till Paris över min trettioårsdag i april men hittade inga resor till fyndpris. Då gick jag över på Romresor. Weekendresor – alltså vilken tillrättalagt sätt att resa på. Förr hoppade folk på tåg och plan till olika europeiska destinationer och sov på kompisars kompisars solkiga madrasser och hade kul. Nu har man helt uppenbart blivit gammal och letar weekendresor på städade hotell. Å andra sidan hyser jag inte längre någon enorm längtan efter att knoppa på någon halvokänds nämnda solkiga madrass och inte kunna sova för att lägenhetskamraterna röker hasch, spelar bongotrummor och lyssnar på Bob Marley halva natten. Trettio var det jag skulle fylla. Och roomservice passar bättre in på den siffran.

Min favoriträtt – Soupe de poisson avec croûtons, sauce rouille et du gruyère râpé

Idag tog jag en långpromenad med min lillasyster Mia. Vi strövade omkring på Söder och kollade in hippa babykläder, gick igenom Cajsa Wargs olika såser och röror, fick ett mobilsamtal där en hel förlossning berättades, tog två kaffe to go och skämtade som vanligt om crystal meth och det humoristiska med att röka det ur en glödlampa. Sedan gick vi till nya gallerian i skatteskrapan och kollade alla butiker. Sedan fick jag blodsockerfall och gick hem. En fin eftermiddag i ett soligt Stockholm med andra ord.

Jag har alltid varit förtjust i DN På stans lilla ruta som heter Hej konsument! Där får man i bästa fall något bra stockholmtips och i värsta fall ett skratt för att någon vill visa sig pretto. Därför tänkte jag (eftersom jag aldrig blir tillfrågad själv) – skriva en egen hej konsument här på min blogg.

Namn: Malin Collin
Senaste impulsköp: En mascara – Define-a-lash Maybelline.
Bästa promenad: Runt östra delen av Södermalm – även kallad SoFo.
Äter lyxmiddag på: Är hemskt sugen på att testa Esperanto, annars äts de flesta lyxmiddagarna hemma.
Favoritgata: Skånegatan för de uppenbara anledningarna, Bellmansgatan för de vackra husen och nedre delen av Birger Jarlsgatan på helgkvällar för storstadskänslan.
Bästa förfestmusiken: Boten Anna eller gamla 1990-tals indiedängor om man känner för att han bättre smak.
Reser helst till: Min by i Spanien.
En bra gå bort-present: Kryddmixar med inbyggd kvarn som går att köpa på vilken Ica som helst.
Favoritlyxartikel: Pata negra, champagne och Ole Henriksen-produkter.
Älsklingsljud: Vågor mot strand.
Senaste upptäckt i Stockholm: Vårt numera favorithelglunchställe Café Arrivo i korsningen Södermannagatan/Gotlandsgatan. Himmelsk pasta.
Favoritgalleri: Galleri Kontrast.
Favvosajt: www.perezhilton.com
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma med en massa skaldjur, saffran, pasta och vitt vin.
Fikar gärna på: Chloe på Östgötagatan. Goda frappés.
Favoritfärg: Svart.
Rockstjärna jag vill träffa: Robert Smith i The Cure.
Favvoskor: Flipflop eller stövlar.
Klädkonto per månad: Extremt litet eller i alla fall extremt varierande.
Mest överskattade affär: Monki – jag vill alltid gå dit men hittar aldrig något jag gillar.
Mode jag aldrig vill se igen: Otympliga, tältliknande byxklänningar à la Kelly Taylor (men egentligen vill jag säga ”inget” då jag har en tendens till att ständigt sätta på mig kläder jag en gång har sagt att jag aldrig för mitt liv skulle sätta på mig igen).
Bästa fyllekäket: Liten hamburgermeny på grillen.
Dansar helst till: Indiehits, vidrigt dåliga spanska hits och Britney à la 1999.
Senast gnolade: Love is blind med Pulp.
Bästa diktsamlingen: Någon som jag läste för hundra år sedan av Stig Dagerman. Minns flera dikter fortfarande och har i ärlighetens namn inte plöjt igenom särskilt många diktsamlingar annars.

Jag känner mig mycket tom när jag inte har en hel tv-serie att plöja igenom med hjälp av illegal nedladdning. Den senaste serien jag dygnet-runt-kollade var Heroes säsong ett. Imorgon börjar dock säsong två i USA men då kommer man ju bara att få ett avsnitt i veckan att kolla på och det uppfyller inte min dygnet-runt-kvot. Innan dess kollade jag igenom alla Buffysäsonger (vilket i och för sig inte var första gången), dessförinnan Big Love, Jericho, Lost och jag vet inte vad. Vid det här laget borde ni förstå vilken typ av tv jag gillar och därför ber jag er nu, kära läsare, ge mig era bästa tv-serietips till en abstinensfylld tv-kvinna. Six feet under, kanske? Ge Dexter en chans till, trots att jag inte gillade de första fyra avsnitten? Help!