Jag har förresten kommit över ett foto på min bästa väns nyfödda son på sjukhusets hemsida. Nu sitter jag och tittar på det och säger gulligulligull om och om igen.

Idag ska jag stressa som en liten gnu, skriva, tvätta, tänka, skriva, torktumla, skriva och åter tänka. I slutet av dagen ska jag ha tio sidor av välskrivet material och fyra maskiner torr och ihopvikt tvätt framför mig. I morgon ska jag stressa, stressa och prestera. Sedan kör min kille mig till landet (eftersom jag vid det tillfället kommer att vara en zombie) och placerar oss i lugn och ro. Det ska bli skönt. Jag ska plocka svamp, springa runt i mysbyxor och gummistövlar och leka med hunden. Precis vad jag behöver.

När jag för några veckor sedan fick ett e-mail från Hydra förlag och tillfrågades att recensera boken Phonefucker av Tanja Suhinina så tyckte jag att förlagets beskrivning av boken lät intressant: ”Boken som baseras på Tanjas extraknäck som telefonsexförsäljerska ställer många feministiska, sexliberala och allmänmänskliga principfrågor på sin spets på ett sätt som både överraskar och provocerar i all sin absurditet”. Övertygad feminist som jag är kände jag mig dock en aning kluven till att ge mig på en recension av en bok skriven av en uppenbart intelligent tjej med rappa kommentarer och svar på tal som (trots sin intelligens) valt att arbeta inom sexhandeln (nåväl, inte prostitution i dess fysiska bemärkelse men ändå). Samtidigt var det just den kombinationen som gjorde att jag blev sugen på att läsa vad Tanja Suhinina hade att berätta om sin tid som telefonsexförsäljare.

Mitt första intryck var totalt blossande rodnad. Jag hade nämligen boken i väskan under en dag som till stor del skulle spenderas i tunnelbanenätet och lite färdlektyr vore bra, tänkte jag. Att det de första trettio sidorna skulle få mig att tro att det var Lektyr jag läste i bokform hade jag dock inte förväntat mig. När jag hade sansat mig lite och såg att ingen läste över axeln på mig så kom jag dock igång. Suhinina skräder inte med orden. Hon väljer inte att omskriva saker och ting för att det ska låta bättre utan slänger upp varenda könsord (med imponerande många synonymer) som tänkas kan sida upp, sida ner. Detta sticker lite i ögonen, även på mig, trots att jag inte kanske ser mig själv som den pryda typen. Men å andra sidan är det just det språken som hon väljer att använda som får boken att fungera. Det är en snuskig, småsmutsig bransch vilket gör att det krävs ett snuskigt och småsmutsigt språk för att skildra den.

Suhinina inleder med att beskriva sina tre roller som kunden får välja att prata med. Sedan identifierar hon olika sorters kunder, berättar dråpliga anektdoter, ger exempel på dialoger som ägt rum och skildrar humoristiskt vad hon brukar göra när en kund är ovanligt tråkigt (detta kan inkludera tyst matlagning, tedrickande och slösurfande med passande stön). Boken är också lustigt illustrerad av Elin Jonsson vilket ger extra krydda till läsningen.

I allt snusk (för det lovar jag att boken är späckad av) så pågår hela tiden en ibland nedtonad och ibland mer uppskruvad feministisk diskussion. Suhinina diskuterar makt kontra sex och tar mot slutet av boken också ställning i form av att svara på några frågor som har varit frekvent förekommande då hon arbetade som telefonsexsäljare. Där menar hon att hon kan förstå varför folk ifrågasätter hennes feministiska hållning då hon arbetade i en sexistisk bransch. Tanja Suhinina svarar att hon har svårt att se hur hon skulle kunna jobba i en osexistisk bransch när samhället ser ut som det gör med lägre löner för kvinnor, olika villkor och diskriminering. Det är en intressant tanke. För även om boken hade kunnat vara så enkel att avfärda som ”en stackars förtryckt kvinna som säljer sex på telefon och försöker försvara det” så är Phonefucker inte det. Just när man tror att hon biter sig själv i svansen så kommer en fenomenal vass formulering som lämnar mig utan come back. Och trots att Tanja Suhinina uppenbarligen har en betydligt mer feministisk livssyn än gemene man/kvinna så föraktar hon aldrig sina kunder. Hon behandlar dem med respekt – vilket inte alltid betyder att hon respekterar dem, som hon skriver.

Tanja Suhinina uppfattas av mig som en ovanligt öppenhjärtlig och fördomsfri person – nyfiken istället för dum, full av distans men samtidigt fascinerande ambitiös när det gäller att bli en duktig telefonsexsäljare. Till det måste jag tillägga att hon också är en fenomenal berättare med ett roligt, lättläst men ändå intelligent språk. Hon tar sitt arbete på fullaste allvar och är dessutom stolt över vad hon gör. Undrar hur många som kan säga det om sig själva?

Tanja Suhininas Phonefucker släpps i handeln idag den 20 september.

Phonefucker av Tanja Suhinina – läsvärd och tankeväckande

Dåligt:

• Har glömt äta middag och erhöll därmed ett välförtjänt blodsockerfall som avhjälptes av ett par tuggor Ben & Jerry’s Chocolate Therapy.
• Min kille har lust att flytta till förort och skaffa stort boende, bil och tusenmiljarder på banken, medan jag vill fortsätta med noll kronor på kontot, nära till allt och då och då ta tunnelbanan.
• Jag har presterat rough räknat ingenting av de skrivgrejer som jag borde.
• Har huvudvärk efter att ha gråtit och hulkat fram: ”NEEEEEEEJ! Jag vill inte flytta till fööööroooorteeen!” (och inser därmed att jag måste jobba på mina dramatiska reaktioner på vanliga samtal).

Bra:

• Pastan kokar på spisen så mat kommer på tallriken inom kort.
• Jag har säkert femton minuter kvar på det sista Heroesavsnittet.

Indisk mat till lunch kan ge dåliga konsekvenser i form av rapar från helvetet (eller åtminstone från Bombay). Mitt tips är att stanna inomhus i ensamhet efter ett sådant modigt lunchval.

Saker jag borde göra:

• Läsa klart en bok och recensera
• Skriva klart (eller snarare börja skriva) en inlämning tills på fredag
• Städa
• Tvätta
• Klippa mig och färga håret

Saker jag istället gör:

• Letar efter min inspirationsmojo
• Har gått på långpromenad med Smillan och jättestor hund
• Plöjer igenom amerikanska bloggar (som alltid)
• Dras till tv:n för att se det sista avsnittet av Heroes – säsong ett som bara ligger och väntar på mig.
• Sätter på mig en av min killes för stora kepsar och låtsas som det regnar

I suck!

Veckans coolaste stil går utan tvekan till Kate Bosworth. Jag bara älskar jeansen med den höga midjan och sjuttiotalsdetaljer och jättelång gylf, är helt galen i den ursnygga toppen – både modellen och mönstret är fullträffar. Hade jag fått välja så hade jag dock tagit min egen oversize röda väska från Barcelona och bytt ut solglasögonmodellen mot vita Ray-ban Wayfarers. Annars är det helt klockrent! Och jag känner mig ganska töntig som modebloggare.

Bild från www.people.com

It’s one good day today. Min bästa kompis har fått en son idag. Jag blev tårögd och hoppade runt på en offentlig toalett (ja, alltså jag var på en offentlig toalett när sms:et kom – det var inte så att jag gick in på en offentlig toalett för att hojta och tjimma). Sedan ringde min kille precis och meddelade att han hade klarat sin uppkörning och alltså erhållit körkort. Hurra, nu behöver inte jag köra längre. Nu kan jag vara den som mumsar godis och byter skivor i passagerarsätet medan han får deala med störiga trafikanter och mycket trafik. Nu väntar jag på ett tredje positivt besked – för det brukar väl alltid vara så att kommer det två – så blir det tre. Eller gäller det bara olyckor?

Jag har blivit smutsig – en sådan person som lätt drar på sig löss och annat otyg. Jag har nämligen börjat slarva med min hygien. Detta innebär att istället för att duscha och tvätta håret varje morgon, så började jag tvinga mig att dra ut på det till varannnan dag på grund av för torr hud och allt för sprött hår. Däremellan raggarduschar jag givetvis ordentligt och slänger på deo och parfym och annat som få en att känna sig som en adelsman på 1700-talet. Nu har dock min ambition att komma ur min hysteriska dusch -och renhållningstvånghandling lett till att jag sällan rengör mig alls. Istället för att tvätta håret varannan dag så går det fem dagar. Jag orkar inte duscha så ofta heller. Min hud är inte lika torr längre och mitt hår blir fetare för varje dag. Och priset jag får betala för det är alltså pure äcklighet. Jag vet inte hur länge denna icke-hygieniska period kommer att fortgå. Så länge jag inte luktar illa så funkar det ju liksom.

Sedan jag kom hem från Spanien (vilket var för flera veckor sedan) så har jag varit fullständigt omotiverad när det gäller matlagning. Jag har ätit färdig pasta, soppa och mackor istället för att laga goda och näringrika måltider. Idag tog jag priset. Jag köpte en djupfryst fiskgratäng som stod i ugnen i 35 minuter. Sedan åt jag den på fyra minuter. Den var verkligen inte stor om jag säger så. Inte jättegod heller. Hur ska jag göra för att få tillbaka min matlagningsmojo? Inget tidsmaskinsåkande helst.