Det här med att myndigheter och potentiella arbetsgivare eventuellt läser ens blogg kan nog få vem som helst att bli lite darrig i knäna. Å andra sidan är man ju helt medveten om att alla faktiskt kan läsa det man skriver när man väljer att blogga öppet med namn och bild. Av just den anledningen har i alla fall jag hela tiden varit väldigt medveten om vad jag väljer att publicera på min blogg. I många fall kanske jag kan uppfattas som privat, men jag ser det snarare som att jag är personlig och inte privat. Det privata kommer nämligen inte ens i närheten av den här bloggen. Det som jag har skrivit här är självklart jag – men märk väl – inte hela jag. Bara en bråkdel av det som är jag. Oavsett hur jag nu har valt att skriva i min blogg så känns det ändå lite konstigt om en potentiell arbetsgivare i framtiden skulle sitta och läsa min blogg och efter det välja att kanske stryka mig som intressant kandidat till en tjänst. För oavsett hur jag skriver så präglas faktiskt den här bloggen av mina funderingar och aktiviteter som jag sysslar med på fritiden. Ingenstans tar jag upp något som har med min professionella sida att göra. Det är ju som att en arbetsgivare skulle komma hem till en på en fredagkväll under en tjejmiddag och fatta beslut huruvida man passar till en tjänst baserat på samtalen under kvällen. Något åt det hållet i alla fall. En ”fritidsblogg” måste faktiskt få lov att vara en ”fritidsblogg” utan några andra intentioner. Eller ska jag börja snajda med imponerande referenser och banbrytande forskning/grävande journalistik på den här bloggen? Nej, skulle inte tro det.

På sistone har jag fundera en del på relationer och framför allt på vad jag under årens lopp faktiskt har lärt mig om mig själv vilket i sin tur påverkar de relationer jag nu har. När jag var yngre så hade jag en ganska snedvriden syn på relationer – att de var svåra, tog mycket energi och krävdes mycket arbete. Jag har alltid varit envis – en sådan person som inte ger upp i första taget. Det är en egenskap som i många sammanhang kan vara till nytta, men i relationer har denna egenskap snarare stjälpt än hjälpt. När jag var kanske 22 år så trodde jag att jag skulle kämpa för att hålla ihop den relation jag då hade. Oavsett hur jobbigt det var så var målet att få det att funka. Om jag hade kunnat resa tillbaka i tiden så är bland det första jag skulle förklara för mig själv att det är helt poänglöst.

Det är en stor skillnad på att vara i tidiga tjugoårsåldern, vara tillsammans med någon som ändå inte gör en glad, utan snarare tvärtom – jämfört med att vara gift, ha barn med någon och dela hus, ekonomi och bilar. Om förhållandet i det sistnämnda exemplet trasslar till sig – DÅ kan man behöva kämpa eftersom konsekvenserna av en brytning är stora. Om man är 21 år gamma och träffar en kille som är ganska dum i huvudet så finns det inte en enda andledning att forstätta kämpa på med förhållandet. Det är bara onödig energi.

Vad jag har kommit fram till är att relationer egentligen är urenkelt. Problemet är att finna någon som det funkar med. I en hälsosam relation så plockar man fram det bästa hos varandra, fungerar som ett team istället för att bråka, vara svartsjuk och kontrollera. Man delar en värdegrund men kanske inte alla intressen. Man kan vara sig själv utan att känna att man är en börda. Man stöttar varandra, väljer sina bråk (dvs att man INNAN man börjar bråka om vem som senast plockade ur diskmaskinen bestämmer om det är värt att bråka om en sådan sak). Man unnar den andra att göra roliga saker och gläds med den när det går bra. Och framför allt behöver man inte kämpa som en galning för att få relationen att fungera. Den bara gör det. Om man har en sådan grund i förhållandet så har man också utmärkta verktyg för att kunna lösa de problem som ens liv dock ändå kantas av.

Om jag bara kunde få åka tillbaka tio år i tiden och säga till Malin 19 år att dumpa alla killar som ändå bara ställer till elände och bråk, vara singel och njuta av tiden så hade jag varit glad. Istället är jag glad att jag efter många år av felval äntligen valde rätt.

Under vår semster i Spanien hade jag ett extremt sug efter hummer dagarna i ända. Detta gjorde att jag ständigt tjatade om hur sugen jag var på Arroz con Bogavante vilket är en typisk spansk rätt med hummer, bläckfisk och musslor i en smakrik buljong kokt på äkta fiskbuljong, vitlök, vin, tomat och persilja. I grytan kokar man också ris av samma sort som man finner i paella. Detta är en underbart god rätt. En dag tröttnade en av mina spanska vänner på mitt hummertjat och bokade bord på en av de trevligaste restaurangerna ute i en liten by, placerad mellan risodlingarna, mitt på Ebrodeltat. Där blev det hummerlunch med skumpa och goda vänner. Och äntligen fick de tyst på mig när jag hade överdoserat hummer.

Här ser ni en tallrik Arroz con Bogavante

Man fick fina förkläden så man inte spillde eller sprätte ner sina kläder med hummerinälvor.

Mia skräms med hummerklo

Mia verkar sur medan Anna underhåller spanjorer

Spanjorkompis och Mia låter sig väl smaka

Här får ni som kan spanska ett recept på härligheten.

Nu lagar min kille kantarellmackor till mig. Jag misstänker att jag i slutet på denna vecka kommer att dra på mig skörbjugg på grund av alldeles för ensidig kost. Om tandköttet börjar blöda framåt fredag så vet jag i alla fall vad jag ska säga till Ringens vårdcentral när jag beställer akuttid klockan åtta på morgonen (fick just brev från Ringens vårdcentral att de vill ha med mig på sin lista – inte samma känsla som att hamna på Bindefelds lista men ändå en fin känsla av att tillhöra något). Kom just på att jag åt oxfilé till lunch så jag kanske ändå inte ligger i riskzonen. Eller jo, förresten det gör jag ju, skörbjugg får man om man utesluter c-vitamin. Ringens vårdcentral – expect me friday.

Give me something to sing about. I need something to sing about.

Hahaha, vilken osmaklig bild. Tanken var att visa upp mina två kvällsmackor som jag intog efter teatern som vi var på ikväll. Med tanke på att jag inte hade ätit sedan lunchtid (på Koh Phangan på Skånegatan) så var jag lite småhungrig. Eftersom min kille bland annat fick en jättepåse med enorma gula kantareller igår så bestämde jag mig för att smörsteka ett gäng sådana med lite finhackad lök, lite pudrat vetemjöl och sedan en slurk matlagningsgrädde. Lite salt, peppar och en skvätt persilja på två rostade brödskivor blev helt enkelt en underbar liten minisupé för en. Och for the record – svampstuvningen såg inte ut som grön spya på riktigt. Känner att jag måste skaffa en mobil med bättre kamera. Eller om jag hade haft någon form av hjärna så kunde jag ju ha kommit på att jag kunde använda min killes nya digitalkamera som ligger här bredvid mig.

Nu ska jag snart promenera bort till Orionteatern för att se genrepet av pjäsen Fans som bygger på Fredrik Strages bok med samma namn. Vi ska möta upp mina systrar och ett par vänner och gå tillsammans. Det ska bli kul. Tror jag i alla fall. Får lätt en viss ångest av bio och teater då man måste sitta still i flera timmar. Rastlöshet liksom, som om jag vore en nioårig kille med ADHD. Efter teatern ska vi hem och göra kantarellmackor. Det ser jag verligen fram emot.

Åh, jag är ju som de flesta andra en djupt beroende Facbook-junkie. När jag blev medlem i månadskiftet februari/mars så var det bara ett fåtal kompisar som fanns där. Nu däremot så trillar gamla och nya vänner in som en lavin av kött och blod fast i virtuell form. Jag har under de senaste månaderna lyckats utröna några skillnader mellan oss som flyttade från vår uppväxtstad efter studenten och de som är födda, uppvuxna och fortfarande bor kvar i Stockholm.

Det är nämligen så att flera av mina äkta stockholmsvänner har klagat på att de får friend requests från gamla klasskamrater som de i flera år har försökt tappa kontakten med. De har sedan studentens dagar låtit bli att svara på samtal, gått omvägar när det fått syn på personerna på stan, avbokat utlovade fikor, undvikit återträffar med ”gamla klassen” och på alla sätt i världen få vissa meningslösa bekantskaper från gymnasiet att rinna ut i sanden. Inte för att de avskyr dessa personer, utan för att de egentligen aldrig var vänner utan bara klasskamrater och umgicks i samma gäng en gång för tio-femton år sedan. Nu i samband med Facebook-boomen så är de plötsligt bombarderade av dessa gamla onödiga ”vänner” som de äntligen blivit av med – vilka nu vill bli vänner med dem på nätet. Att ignorera en friend request är ju verkligen en totaldiss. Men samtidigt vill det heller inte godkänna dessa personer som vänner. Således ligger det en hel drös med personer som likt en nagel i ögat skaver på de stackars stockholmarna varje gång de loggar in på Facebook.

Jag som kommer från Helsingborg därifrån alla stack efter studenten har istället lyckats återknyta sedan länge saknade relationer, finna personer som jag har tänkt på mycket de senaste åren och genom dessa gamla vänner även funnit ytligare gamla kompisar. Jag tycker alltså att Facebook är helt suveränt – den bästa uppfinningen på Internet ever! Jag älskar att se hur de gamla helsingborgsgängen börjar kopplas ihop än en gång, tio år senare och få tillgång till allas foton och se vad de hittar på nu för tiden. Sedan är det också komiskt att se de personer som enligt ryktet inte gillade en på gymnasiet kontakta alla ens gamla vänner förutom en själv. Rollerna är desamma. Och jag dryper av nostalgi.

FY FAN vad jag hatar Britney ’Haggan’ Spears nu! Var det den här patetiska, håglösa showen som jag har vakat inför halva natten? Hon verkade hög (på lugnande, typ valium mixat med stesolid då – själv hade jag ordinerat amfetamin eller åtminstone något annat uppåttjack som kokain om jag hade varit hennes manager). Damn alltså, kvinnan var ju helt oengagerad! Hon pallade inte sjunga med i låten, pallade inte dansa utan smårörde sig emellanåt. I can’t wait to read Perez Hilton imorgon bitti alltså. Det kommer att bli juicy! Nu säger jag ett surt och besviket godnatt till er som har hållt mig vaken med kommentarer.

För den som vi se katastrofen – titta här!

Jag vakar. Anledningen till min vaka är Britney ”the trainwreck” Spears. Hon ska uppträda på MTV VMA klockan två svensk tid (I hope). Hon ska öppna hela galan med sin comebacksingel och jag måste bara se den kommande katastrofen. Problemet är att jag är urtrött. Sedan en och en halv timme tillbaka har jag talat i tungor, tittat i kors, halvsovit framför tv:n och tröstätit kantarellbitar ur resterna av en kallnad sås. Vad hände med nattuggle-Malin? Vem är jag? Jag förstår ingenting och räknar iskallt med att jag måste youtub:a haggan Spears show imorgon när jag vaknar. En vaka för ingenting med andra ord. Suck.