De senaste veckorna har jag märkt att något i min och min killes relation har förändrats. Från början var det bara vaga, suddiga tecken som jag först trodde att jag inbillade mig eftersom jag med stolthet bär paranoia som epitet. Sedan märkte jag att han var mindre uppmärksam än vanligt men fann då mig själv föra en inre monolog om att det var stressigt på jobbet, inför körkortet eller planering av trettioårsfesten. Nästan med flit låtsades jag inte om att han snabbt tryckte ner ett fönster på skärmen när jag passerade hans dator så det han läste försvann och facebook kom upp. Jag såg dock (när han trodde att jag inte tittade) att hans ansikte lyste upp då han satt framför dator. Jag kände igen blicken, leendet – det var det han gav mig just när vi hade träffats. Vem var det som fick honom så lycklig och tog så mycket tid från honom? Vem var det som gjorde honom ofokuserad på vad jag hade att berätta om min dag eller om vad vi skulle äta till middag? Idag har jag funnit henne – hon som långsamt har nästlat sig in – djupt in i vår relation. Idag presenterade min kille nämligen henne för mig och förklarade att hon kommer att flytta in hos oss imorgon, oavsett vad jag kommer att säga. Som den icke-svartsjuka flickvän jag ändå är så sa jag att vi får försöka ordna det här på bästa och mest praktiska sätt. Jag vill ju varken förlora min kille eller göra honom ledsen. Så imorgon är det jag som bäddar rent, dammsuger och lagar middag så jag är redo att hälsa på henne ordentligt när min kille tar med henne hem efter jobbet. Då ska jag med ett glatt leende säga: ”välkommen hem till oss Ipod Touch – vi kommer alla att känna oss hemma här snart”.