Vet ni vad det första jag gör när jag kommer hem på eftermiddagarna? Jo, jag springer in i badrummet och tvättar frenetiskt bort allt smink och sedan går jag till garderoben och plockar fram mina mjukiskläder och sätter upp håret i en tofs. Först då kan jag slappna av. Såhär har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag har alltid avskytt obekväma kläder så jag minimerar användningen av dem så långt jag kan. Stretchjeans istället för vanliga jeans, tajts istället för jeans överhuvudtaget, mjuka tröjor istället för skjortor (som för övrigt är mitt hatplagg – känns som tvångströjor) och stickade tröjor i bomull istället för lammull (som kliar så sjukt mycket).

När min familj i mitten av nittiotalet flyttade in till centrala Helsingborg från bonnalandet så insåg jag snart att min ugly makeover varje eftermiddag befann sig i fara. Helt plötsligt började kompisar, killar man gillade och syrrans polare droppa förbi utan förvarning när som helst på dygnet vilket aldrig skedde när man bodde på landet. Man gick aldrig säker längre liksom. Och på den tiden hade man inga välmatchade Juicy couture-set som fick en att se fräscht avslappnad ut – nej, själv brukade jag ha på mig ett par fladdriga mjukisbyxor som min syrra Anna hade sytt i slöjden (!) och till dessa outsägligt vidriga byxor – en stor stickad kofta som gick i alla färger som överhuvudtaget existerar på jorden – fast mest i rött som hängde och slängde ner mot knäna. Om jag hade ägt en scanner så hade ni kunnat få se hur hemskt det var men (som tur är) har jag ingen. Jag fick alltså försöka uppdatera mysstilen så gott det gick där runt 1996.

Därmed önskar jag er en trevlig fredag – och här sitter jag nu, utan smink, med en tofs, iklädd svarta trasiga tajts och en grå munktröja.