Att ha en hund är ju som att ha en unge. Den enda (och mycket positiva) skillnaden är att den inte skriker. Kalle har följt mig som en hund (hahaha) hela dagen. Om jag lägger mig och läser så lägger han sig bredvid. Om jag sätter mig vid datorn så hoppar han upp i knät och vill också skriva (kanske han kan starta en sådan där husdjursblogg där han skriver om sitt liv?). Om inte jag tittar på när han äter så vill han inte ha någon mat. Han vill ha sällskap hela tiden. Det är lite gulligt men sjukt osjälvständigt. Sedan fick han en tass i huvudet av en tjej-golden-retriever innan då vi gick på promenad. Då slutade han i alla fall att spela tuff en sekund. Nej, nu pockar han på min uppmärksamhet igen.