Idag är det 40 år sedan Ernesto ”Che” Guevara dog. Säga vad man vill om kommunistisk revolution och väpnad kamp (jag ska bespara er föreläsningen men jag kan meddela att det är ett av mina nördigaste och djupaste intressen – gammal internationella relationer-student som jag är). Likaså kan man säkert säga något om idealisering och idolifiering av den gamle Che i sin basker men det går inte, oavsett vad man tycker, att förneka att tjusigare revolutionsledare har aldrig funnits. Herregud, säger jag bara (eller kanske inte, då religion är som opium för folket, right?). Tur att jag inte var ung på den tiden och bosatt i Sydamerika. Då hade jag ju utan att ens blinka plockat upp vapen, revolutionsryggsäck och satt på mig baskern och följt Che vart han än gick. Dagens samhälle är betydligt tryggare på det sättet då alla terrorister är ganska oattraktiva. (Jag vill dock klargöra att jag aldrig har burit en t-shirt med det uttjatade Che-motivet. Så klyschig är jag inte).