Jag har en tvångstanke sedan drygt en vecka tillbaka, att Britney Spears ska begå självmord. Det här låter ju hemskt och elakt men det sjuka är att jag kan vakna när klockan inte längre är natt men ändå inte riktigt morgon för att med en klump i halsen springa till datorn för att kolla igenom alla mina Hollywoodkällor. När jag kan slappna av igen och somnar om så vaknar jag, någon timme senare, med andan i halsen igen – marscherar till datorn ytterligare en gång. På västfronten intet nytt. Sedan samlar jag mina tankar, gör det som man brukade göra en vanlig dag, innan tvångstankarna kom i mitt liv, och ger mig iväg på ärenden och möten men sedan, i tunnelbanan slår det mig att jag inte vet om hon har kolat vippen de senaste timmarna. Då fullkomligt kastar jag mig över husnycklarna och springer in till datorn för att kolla. Och nej – ingen död Brit – bara en jäkla massa burritos och frappuchinos från Starbucks och ett och annat däckbyte. Undrar varför jag fick just den här tvångstanken? Ibland tror jag mig till och med kunna känna att ”nu händer det”. Det gör det ju såklart aldrig så vi kan ju enas om att mina mediala förmågor är i bästa fall på en inbillningsnivå. Jag menar inte att jag på något sätt vill att Brit ska dö – inte alls – men jag är sur på Brit som har nästlat sig in i mitt liv så till den milda grad att jag nu måste googla ”medicin mot Britney Spears-tvångtanke” och sedan ringa vårdcentralen så att de kan skriva ut den till mig. I höga doser.

A big mess