Efter tre dagar med hund kan man sammanfatta det hela som att varken jag eller min kille är redo för det ansvar som krävs när det gäller att ha ett eget husdjur alternativt skaffa barn.

Malin: Leker med hunden i tre minuter och dööör av tristess när hunden kommer med bollen ännu en gång. Tycker att en promenad om dagen är lika hårt som vanliga dödliga tycker att det är att bestiga Mount Everest – alltså blir tre, fyra promenader samma sak som att springa jorden runt varje kväll.

Min kille: Utvecklar snabbt en skärrad och oroad stil. Passar upp hunden varje sekund och har ångest för att maten kanske är för varm, att det är för mycket/lite mat, att man kanske borde gå ytterligare en promenad och att aldrig sluta leka eftersom det ger dåligt samvete.

Sammanfattning: Om vi skulle skaffa barn så skulle jag tycka att det vore kul i ungefär fem minuter och sedan skulle jag lägga ungen på en filt, sätta i öronproppar och köra igång ett nytt avsnitt av den senaste tv-serien. Min kille skulle däremot aldrig kunna ta ett steg utan att noja över att ungen kanske slutar andas, är hungrig, har ont någonstans etc. Vi är inte lämpliga ännu. Vi saknar tillräckligt med sunt förnuft och ansvarskänsla för både hund och barn. Vi väljer att leva ”gå-ut-och-öla-hämta-indisk-mat-och-sova-till-tolv”-livet några år till.