Mitt uteliv kan direkt jämställas med manodepressivitet. I perioder finns det inga gränser, jag kan vara ute onsdag, torsdag, fredag, lördag och bara ha roligare och roligare för varje kväll. Känslan jag får av att veta att det snart är dags för en ny fest eller en ny utekväll är förväntan blandat med upprymdhet. Sådär kan det hålla på i flera månader, ibland i ett år. Sedan kommer nedåtspiralen då jag under en riktigt aktiv helg orkar köpa chips med dip, kolla på film och sitta i mjukisbyxor. Om jag inte ens orkar det så sitter jag och dumglor framför datorn. De gånger jag trots allt ändå går ut under nedåtperioderna så kollar jag på klockan och frågar mig själv om jag kan gå hem redan. Jag förstår inte hur man kan pendla så mycket i sin lust till socialt uteliv. Det är aldrig i gråzon utan ständigt svart eller vitt, allt eller inget, dans på bardisk eller ligga under filt. Ikväll ska jag ut. Det känns egentligen inte alls hemskt utan ganska kul, men jag är trött och skulle ärligt talat helst ligga i soffan med glass och film istället för hundra kilo smink och puffy shirt. Men det är bara att slänga på dansdojorna och dra för nu är det dags.