Av någon outgrundlig anledning lyssnade jag just på Mikael Wiehes Titanic(andraklasspassagerarens sista sång). När jag och min syrra Anna var små så brukade vi roa oss med att sitta på heltäckningsmattan i vardagsrummet och lyssna på den gedigna samlingen av LP-skivor som våra föräldrar hade och sjunga med i mer eller mindre politiskt korrekta låtar. När vi var på gråthumör plockade vi fram just denna låt (vi var båda obscent fascinerade av Titanic och dess undergång och blev många år senare självklart hooked på filmen). Vi pillade med grammofonstiftet så det inte förstördes (för då fick vi onda ögat av föräldrarna) och sjöng hela låten. Under de allra sista raderna: ”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp” så brast alltid våra barnröster och vi snyftade och tårarna rann. Sedan torkade vi tårarna och satte igång den igen.