Positiv tanke idag är insikten om att min syrras nya lägenhet har ett skitstort vardagsrum som lämpar sig alldeles utmärkt för dans -och sångnummer. Jag kan redan se oss framför mig på fredagkvällar med ett glas rött på soffbordet, Britney på högsta volym, deodoranter i våra händer och finslipande på ”Oops! I did it again”-dansen. Jag hör redan vår dialog:

Jag: Alltså Max Martin är ett geni!

Anna: Nej, för fan Malin, du måste GUNGA mer på höften när du tar de fyra stegen fram!

Det enda smolket i glädjebägaren är vår dåliga erfarenhet av polisutryckningar i dessa sammanhang. När min syrra bodde i Barcelona så höll vi två på exakt på detta sätt en kväll. Helt plötsligt ringde det på dörren och två konstaplar stod utanför med ilskna spanska diktaturblickar. De gormade på oss och bad oss avsluta den uppenbarligen enorma festen som grannarna hade ringt och klagat om. Vi tittade villrådigt på varandra och påpekade att det bara var vi två i hela lägenheten. Poliserna kikade in och mycket riktigt insåg dem att det inte alls pågick någon fest. Sedan sneglade de på våra deodorantflaskor i händerna och sa något i stil med: ”Nu taggar vi ner falsksången, tjejer”. Sedan gick de. Och vi dog en smula.