Yes, det är tydligen insomnia på gång hemma hos oss igen. Är det inte min kille som vakar så är det jag. Aldrig samtidigt heller. Jag ska roa mig med att läsa min tegelstensroman Jonathan Strange & Mr. Norrell av Susanna Clake tror jag. Det är så liten text så att man skulle behöva ett förstoringsglas. Om inte annat så blir ögonen uttröttade. Som tur är har jag inget viktigt förrän vid lunchtid imorgon. De allra värsta nätterna är ju när man fortfarande ligger och vrider sig i kallsvettiga lakan, med pumpande hjärta och en hjärna som spinnar iväg i vansinniga tankar när klockan börjar närma sig fem och man sedan måste stiga upp klockan sju för att göra något MYCKET viktigt. Då vill man bara dö. Eller åtminstone sova.

Själv förbereder jag mig inför nattsömn som en hockeyspelare inför landskamp. Borsta tänderna, i med bettskena, fram med öronproppar, trycka in så inget ljud kommer igenom, lufta sängkläderna, fönstret öppet så det kommer in frisk luft, tofs mitt på huvudet, mjuk t-shirt och två små vita tabletter som sväljs med vatten. Sedan ligger jag där och försöker frenetiskt abstrahera ulliga moln som mjukt glider över en stor blå himmel. Det brukar sluta i att jag tänker tankar som handlar om räkningar, övervikt och existensialism (obs! den sistnämnda är den värsta tanken man kan gå in på  – borde enligt lag förbjudas att tänka på innan sömn). Sedan är det bara att sucka och stiga upp igen för att försöka lite senare. Men ibland går det och då jäklar sover jag för att sova är mitt största intresse. Det finns få saker som jag hellre gör än att sova. Vad det säger om mig är en helt annan historia.