Jag fick just ett email av en av min syrras ex. Han är spanjor och bifogade en artikel från en av de största spanska tidningarna som tog upp de kreativa skandinaviska restaurangerna – främst i Sverige och Danmark. Det var väldigt gulligt gjort eftersom han vet att jag är en matnörd. Han brukar då och då skicka små mail och jag kommer fram till hur mycket jag tycker om honom. Eller jag tycker egentligen om nästan alla syrrans ex (utom en som var tämligen dryg i kanske tre år) men det är väl ganska naturligt – står man en person nära så väljer de ofta partners som man själv går bra ihop med.

Med spanjoren så kände jag dock ibland en hatkärlek. Jag började nämligen fundera på hur det var den där gången för flera somrar sedan som han följde med till vår spanska by och firade semester. Varje morgon satt han i soffan och åt sin jäkla macka utan assiett och smulade som få. Sedan gick han bara och jag som hade stått och bara stört ihjäl mig på smulandet fick bita ihop och städa bort det. Sedan hade han ett alldeles obeskrivligt tunt men ändock rikt hår. Det låg som ett dött husdjur på hans skalp men ändå vägrade han använda vax eller annan välbehövlig hårprodukt. En kväll fick min syrra nog, doppade fingrarna i vax och bara gick fram och gnuggade in det i hans hår när han satt vid köksbordet och drack vin. Han tappade allt men hans goda uppfrostran fick honom att bara morra till. Sedan var det en gång som vi hängde på en Ibizaaktigt strandbar ute på Ebroflodens delta och några kompisars kompisar erbjöd oss lite hasch. Min dåvarande kille ryckte på axlarna och sa typ nä tack. Min syrras ex gick in i en nipprig state of mind och började tala som en spansk 1400-talskung och uttryckte sig i stil med: ”Jag tackar så ödmjukast för ert oändligt vänliga erbjudande, men måste tyvärr med djup smärta avböja”. Jag och min syrra bara dog. Upper class madridare är inte särskilt populära i vår katalanska by och det där hjälpte inte direkt

Men jag älskar ändå den här killen. Han är snäll, rolig, har självinsikt och bryr sig om människor. Okej, jag stör mig ändå fortfarande liiite på att han var tvungen att han ett helgon i fickan när vi åkte bil bara för att hans mamma sa det…

Idag är det ett extralångt avsnitt av CBS 60 minutes. Det är utan tvekan ett av min gamla favoritprogram. Varje lördag sedan urminnes tider har jag följt detta och idag är det verkligen toppskiktet gällande inslagen. Normalt sett brukar det alltid vara ett eller annat inslag om någon Baseballstjärna eller annat ointressant. Idag behandlar de istället Blackwater – en privat amerikansk armé om tjänstgör i Irak och anklagas för att ha dödat 17 civila. Sjukt intressant – har länge velat veta mer om Blackwater. Dessutom var det den coola reportern Lara Logan som intervjuade. I love those coola unga tjejkrigsreportrarna. Sedan handladet det om Supermax – det säkraste fängelset USA där alla terriorister sitter och nu slutligen om Dubai som är ett ställe som fascinerar mig bortom förstånd. Jag dricker äppeljuice och njuter.

Av någon outgrundlig anledning lyssnade jag just på Mikael Wiehes Titanic(andraklasspassagerarens sista sång). När jag och min syrra Anna var små så brukade vi roa oss med att sitta på heltäckningsmattan i vardagsrummet och lyssna på den gedigna samlingen av LP-skivor som våra föräldrar hade och sjunga med i mer eller mindre politiskt korrekta låtar. När vi var på gråthumör plockade vi fram just denna låt (vi var båda obscent fascinerade av Titanic och dess undergång och blev många år senare självklart hooked på filmen). Vi pillade med grammofonstiftet så det inte förstördes (för då fick vi onda ögat av föräldrarna) och sjöng hela låten. Under de allra sista raderna: ”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp” så brast alltid våra barnröster och vi snyftade och tårarna rann. Sedan torkade vi tårarna och satte igång den igen.

Alltså det här är helt sjukt. Jag har insett att jag följer ett veckomönster. Under helgerna är jag någorlunda fräsch, medvetet klädd och har fixat hår. Sedan kommer måndagen och tisdagen då jag börjar våndas framför datorn. Sedan är allt mörker fram tills torsdag kväll då jag är klar med text som ska in på fredag och tittar då mig i spegeln. Håret ligger i en fet gubbsnedbena med hårdrockstofs, ögonbrynen är helt utväxta och ser ut som små enrisbuskar, kläderna jag har på mig är samma som i måndags eftermiddag och naglarna har växt ut oroväckande snabbt. Då får jag en chock (vilket denna vecka sker just nu) och måste in i badrummet, fram med pincett och nagelklippare, in i duschen och plocka fram nytvättade kläder tills imorgon. Det sjuka är att jag inte märker något förrän texten är klar. Nu ser jag fram emot en helg i renhetens och snygghetens tecken.

Tänkte att det skulle vara lite gott att smula på lite färsk mozzarella på min pizza som står i ugnen nu. Tappade konceptet och slängde på hela osten. Det är nog nyttigt.

Kalla mig naiv, men jag har alltid trott att Sverige i största möjliga mån har varit förskonat mot riktig white trash. När jag har hamnat i ett avsnitt av Ricky Lake eller liknande så har jag alltid tänkt: ”Vilka idioter de har i USA, tur att vi svenskar inte är så sjukt bonniga”. Nog för att jag är uppvuxen i en by full med riktiga white trash och gått i skolan med många av dessa exemplar så trodde jag nog ändå att det kanske var något i vattnet som gjorde dem så sjukt blåsta.

Döm om min förvåning när jag helt plötsligt har börjat följa tv-program som Grannfejden och Ensam mamma söker… och inser att det vimlar av white trash i hela landet. Det är fullkomligt absurt – särskilt i Grannfejden – hur fok uppför sig. De kan inte diskutera, lägga gamla förorätter åt sidan för ens en sekund eller försöka se utanför sina små liv överhuvudtaget. Jag trodde först att programmet var arrangerat då det verkade betydligt mer rimligt än att det i verkligheten skulle finnas sådana vuxna människor.

Jag påstår inte att man måste ha universitetsexamen och allmänbildning för att få lov att existera, men det som slår mig är hur människor som är vuxna kan visa prov på sådan trångsynthet, agressivitet och avsaknad av sunt förnuft. De egenskaperna kan väl faktiskt vem som helst skaffa sig oberoende av inkomst och utbildning?

Så jag får ta tillbaka det där om att USA skulle vara bonnigare – den svenska white trashen höll bara låg profil fram tills den dagen då deras favorit-tv-kanal kom hem till dem med kameran.

Min favoriträtt just nu (det brukar gå i perioder) är Caesarsallad med kycklingfilé. Nu brukar jag inte orka stå och slänga ihop min egen caesardressing utan köper istället Icas egna färdiga blandning. Den finns bland all annan sallad i kyldisken och är förpackad med romansallad och isbergssallad (jag hade hellre sett att det bara var romansallad i men det är väl för dyrt), en påse med goda krutonger, en påse med dressing och slutligen en påse med riven parmesan (nåja, en billigare form av ost som smakar likt parmesan). Sedan blandar man själv alla ingredienser i en salladsskål eller på ett stort fat. Till det brukar jag steka en hel, tinad kycklingfilé med salt och peppar (c:a 7,5 min på varje sida) och om jag lyxar till det ordentligt åker det i ett paket knaperstekt bacon i små bitar också. I love!

Jag såg just det sista avsnittet av Mia och Klara. Damn, vad jag har fnissat i åtta veckor. Jag bara önskar att det fanns minst åtta avsnitt till. Jag älskar white trashmorsan Tabita, de bitchiga butiksbiträdena och hårfrisörskan Gulletussan. Men mest av allt älskar jag när Mia och Klara spelar ”sig själva” och ältar helt sjuka saker. Om ni av någon outgrundlig anledning har missat denna serie så bör ni genast kolla upp svt-repriser eller titta på avsnitten här.

Jag har under ett tag funderat över vad koriander egentligen heter på engelska. Förr trodde jag att man sa coriander men de senaste åren känns det som att alla säger cilantro. Jag ville ta reda på vilket som var rätt. Det visade sig såklart att både coriander och cilantro var lika korrekt. Dessutom såg jag att det fanns en massa grupper på internet för de som älskar eller hatar koriander. Tydligen brukar folk antingen känna det ena eller det andra. Själv bryr jag mig inte så mycket om koriander. Det känns liksom… grönt. Varken mer eller mindre. Vad säger det om mig? (Och för övrigt så är jag mycket vetgirig och googlar de mest vansinniga/onödiga saker).

Nänä då. Jag är ingen författare. Jag saknar inspiration och är urkass. Kanske ska börja jobba som skitgubbe – en sån där som spolar skit. Det känns som att det är mitt kall just nu. Dessutom känner jag mig krasslig och när jag känner mig krasslig är det mest synd om mig vilket gör att jag måste klippa alla relationer med folk eftersom de annars kommer att inse vilken jobbig vän jag är. En ensam skitgubbe. Det är jag idag.