Åh, jag måste klippa mina naglar. Långa naglar är det äckligaste jag vet (på mig själv då, vad andra har berör mig inte alls). Det känns som om en massa bakterier och skit fastnar under naglarna om man lagar mat, går en tur på stan, eller egentligen gör vad som helst. Då kryper det i hela min kropp och jag måste springandes hämta nagelklipparen och bara klippa tills det knappt finns något kvar. Alltså har jag världens fulaste små naglar som är helt runda och ser ut som mynt. Myntnaglar. Hellre det än en bakteriehärd i alla fall.

Jag bara älskar de senaste timmarna som jag har spenderat framför datorn. Jag har hunnit googla ”plötslig död”, ”likstelhet” och ”lik+temperatur”. Det är antagligen detta som är det roliga med att skriva – att få möjlighet att börja forska i äckliga saker utan att verka galen. Tycker dock lite synd om killen som jag tog död på, han verkade så trevlig och framgångsrik och så skulle det sluta så här. Men lite svinn får man räkna med när man skriver noveller.

Jag trodde just att jag såg Hans Wiklund cykla förbi här på gatan, men efter en närmare titt såg jag att det bara var en heroinstinn uteliggare.

Efter tre dagar med hund kan man sammanfatta det hela som att varken jag eller min kille är redo för det ansvar som krävs när det gäller att ha ett eget husdjur alternativt skaffa barn.

Malin: Leker med hunden i tre minuter och dööör av tristess när hunden kommer med bollen ännu en gång. Tycker att en promenad om dagen är lika hårt som vanliga dödliga tycker att det är att bestiga Mount Everest – alltså blir tre, fyra promenader samma sak som att springa jorden runt varje kväll.

Min kille: Utvecklar snabbt en skärrad och oroad stil. Passar upp hunden varje sekund och har ångest för att maten kanske är för varm, att det är för mycket/lite mat, att man kanske borde gå ytterligare en promenad och att aldrig sluta leka eftersom det ger dåligt samvete.

Sammanfattning: Om vi skulle skaffa barn så skulle jag tycka att det vore kul i ungefär fem minuter och sedan skulle jag lägga ungen på en filt, sätta i öronproppar och köra igång ett nytt avsnitt av den senaste tv-serien. Min kille skulle däremot aldrig kunna ta ett steg utan att noja över att ungen kanske slutar andas, är hungrig, har ont någonstans etc. Vi är inte lämpliga ännu. Vi saknar tillräckligt med sunt förnuft och ansvarskänsla för både hund och barn. Vi väljer att leva ”gå-ut-och-öla-hämta-indisk-mat-och-sova-till-tolv”-livet några år till.

Ni får ursäkta min frånvaro. Det beror inte på ett ökat Britney-beroende som ni kanske hastigt antog, utan på utflykt till en av mina bästa vänner och hennes treveckorsbebis. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett en så liten person. Cute overload, så att säga.

Sedan jag kom hem skriver jag på en novell som handlar om en stackars kvinna som vaknar upp en söndagmorgon bredvid en inte särskilt bekant man som visar sig vara död. Det är ett  härligt ämne att skriva om. Den enda riktlinje jag har gällande uppgiften är ”död”. Resten är upp till mig. Det är kul.

Jag har en tvångstanke sedan drygt en vecka tillbaka, att Britney Spears ska begå självmord. Det här låter ju hemskt och elakt men det sjuka är att jag kan vakna när klockan inte längre är natt men ändå inte riktigt morgon för att med en klump i halsen springa till datorn för att kolla igenom alla mina Hollywoodkällor. När jag kan slappna av igen och somnar om så vaknar jag, någon timme senare, med andan i halsen igen – marscherar till datorn ytterligare en gång. På västfronten intet nytt. Sedan samlar jag mina tankar, gör det som man brukade göra en vanlig dag, innan tvångstankarna kom i mitt liv, och ger mig iväg på ärenden och möten men sedan, i tunnelbanan slår det mig att jag inte vet om hon har kolat vippen de senaste timmarna. Då fullkomligt kastar jag mig över husnycklarna och springer in till datorn för att kolla. Och nej – ingen död Brit – bara en jäkla massa burritos och frappuchinos från Starbucks och ett och annat däckbyte. Undrar varför jag fick just den här tvångstanken? Ibland tror jag mig till och med kunna känna att ”nu händer det”. Det gör det ju såklart aldrig så vi kan ju enas om att mina mediala förmågor är i bästa fall på en inbillningsnivå. Jag menar inte att jag på något sätt vill att Brit ska dö – inte alls – men jag är sur på Brit som har nästlat sig in i mitt liv så till den milda grad att jag nu måste googla ”medicin mot Britney Spears-tvångtanke” och sedan ringa vårdcentralen så att de kan skriva ut den till mig. I höga doser.

A big mess

Hihi. Kom på att vi hade några flak med Red bull hemma. Det kan kanske bota min svåra huvudvärk som jag av någon outgrundlig anledning får varje kväll sedan någon vecka tillbaka. Men, jag måste keep in mind att inte överdosera. Jag minns en sommar i den spanska byn i slutet av nittotalet då jag och min syrra hade en överambitiös plan om att bara dricka alkohol på helgerna trots att vi gick ut varje kväll och droppade hem vid sexsnåret. Vi bunkrade upp med Red bull som vi drack innan vi gick ut, beställde enbart Red bull på uteställena och dansade som duracellkaniner hela natten. Sedan sov vi såklart urdåligt, hade vidrig huvudvärk dagen efter och våra magar klappade ihop efter ett par dagar. Efter en vecka gick vi tillbaka till vodka-limón-drinkar och helt plötsligt var vi botade och mådde jättebra. Jag tror inte att jag smakade på en Red bull på fem år efter det.

Idag är det 40 år sedan Ernesto ”Che” Guevara dog. Säga vad man vill om kommunistisk revolution och väpnad kamp (jag ska bespara er föreläsningen men jag kan meddela att det är ett av mina nördigaste och djupaste intressen – gammal internationella relationer-student som jag är). Likaså kan man säkert säga något om idealisering och idolifiering av den gamle Che i sin basker men det går inte, oavsett vad man tycker, att förneka att tjusigare revolutionsledare har aldrig funnits. Herregud, säger jag bara (eller kanske inte, då religion är som opium för folket, right?). Tur att jag inte var ung på den tiden och bosatt i Sydamerika. Då hade jag ju utan att ens blinka plockat upp vapen, revolutionsryggsäck och satt på mig baskern och följt Che vart han än gick. Dagens samhälle är betydligt tryggare på det sättet då alla terrorister är ganska oattraktiva. (Jag vill dock klargöra att jag aldrig har burit en t-shirt med det uttjatade Che-motivet. Så klyschig är jag inte).

Jag och min kille hade inte riktigt kollat våra konton på ett tag och insåg att ingen av oss direkt kunde klassas som rika den kommande veckan. Det var här min expertiskunskap trädde in. Under en vecka framöver ska jag bara laga mat från frysen. God bless me och mina extraprisfynd som jag alltid plockar på mig, stoppar in i frysen och glömmer bort. Nu återfann jag kilovis med köttfärs, fiskfiléer och kycklingfiléer. Dessutom har vi konserver och mängder av pasta och lasagneplattor i skåpen. Nu är det bara kreativiten som saknas. Vem som helst kan ju laga god mat när man har goda råvaror så att säga – att däremot laga god mat med små medel är svårare. Själv är jag mycket kräsen och äter inte äcklig mat så de gamla studentårens kunskaper kommer väl till pass här då mången lyxmiddag för få kronor inmundigades. I skrivandets stund står en alternativ Crème Vichyssoise och puttrar på spisen. Lite morot får sätta färg på soppan idag. Inte historiens roligaste mat men när man inte är särskilt hungrig och klockan är mycket så passar det utmärkt.

Efter sex veckor på rehab har Pete Doherty bytt heroinet mot pudding och kokainet mot småkakor. Med nyvunnen kagge och gubbhaka spatserar han nu runt Londons gator som en lite bättre, men mycket tyngre människa. Jag är övertygad om att det var den där häxan Kate Moss som höll honom kvar i drogträsket.