Jag började tänka på vårt gamla hus i vår by i Spanien, där vi bodde under nittiotalet. Då bodde vi i en litet vitt radhusområde, byggt som ett U. Vi hade strandutsikt och ungefär fem meter för att nå närmsta strand och inne på gården delade vi pool med resten av grannarna. Vi var den enda familjen från utlandet så att säga. Då var vår syrra Mia en liten unge och lärde sig simma i den där poolen en sommar (med hundra kronor som lockbete) och flirtade med killarna i min ålder – som hängde med Mia för att få kontakt med mig och Anna – förutom en som verkligen gillade Mia och sa att hon hade ”beautiful eyes” och pedagogiskt nog brevväxlade med henne när hon var typ åtta och han sjutton (för övrigt får hon inte ens säga hej honom längre på grund av hans svartsjuka spanska flickvän, vilket är en aning sjukt och säger lite om den spanska mentaliteten hos spanska brudar). Varje eftermiddag efter siestan visade killarna i vår ålder hur snyggt de kunde dyka, hur häftiga de var och hur mycket de kunde skvätta vatten på mig och Anna i hopp om att få en date med någon av oss. Mamma som lider av ”vatten-uppifrån-fobi” (alltså regn, dusch utan avtagbart munstycke och skvätt i pooler) skällde dock ut de katalanska bypojkarna när hon simmade sina längder och fick skvättattacker i sitt hår. Därför dröjde det alltid fram till de sista dagarna under semestern innan vi fick ihop någon date. Sedan hade vi alla småungar på gården. Den treåriga granntjejen brukade gå in i mitt sovrum och dumpa krabbor på min huvudkudde bara för att jag var så rädd för dem. Juan och Paul som var typ fem kom alltid in till oss på kvällarna och valde parfym åt mig och Anna och vi gav dem störda uppmaningar på knagglig spanska (typ: dar la media vuelta) och lånade ut våra solglasögon. Kanske gav vi dem också en bit mat. Då och då tog man med lille Juan i gummibåten på stranden och rodde lite och snappade upp användbara simpla spanska fraser. Då och då drog man iväg på nattbad i medelhavet. Det var en härlig tid. Numera bor vi inte lika socialt men fortfarande springer man på de gamla grannarna och byter några ord (eller får skjuts till brödfabriken när man är hungrig vid fem på morgonen). I love that village.

Vi har klättrat i bergen, tagit båten från småbåtshamnen, gått ur på disko där halvcirkeln med gräs ligger och hängt i typ varenda gathörn i resten av byn.

Här sitter jag med ett glas rött helt ensam och lyssnar på Starships We built this city och tycker fortfarande att den är bra (eller ska jag säga rivig?). Har avverkat She’s got Bette Davis eyes och Time after time som alla andra ensamma helgkvällar och fastnade helt enkelt i åttiotalsträsket. Nästa ut är Never ending story (världens bästa film förresten). Min kille skaffade sig ett nytt intresse idag och började handla svindyra rödviner. Jag tackade och tog emot i det nya Ittalaglaset. Jag uppmuntrar ett intresse som gagnar mig också så att säga. Hellre vin än Ipod touch. Det är veckans motto.

Vet ni vad det första jag gör när jag kommer hem på eftermiddagarna? Jo, jag springer in i badrummet och tvättar frenetiskt bort allt smink och sedan går jag till garderoben och plockar fram mina mjukiskläder och sätter upp håret i en tofs. Först då kan jag slappna av. Såhär har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag har alltid avskytt obekväma kläder så jag minimerar användningen av dem så långt jag kan. Stretchjeans istället för vanliga jeans, tajts istället för jeans överhuvudtaget, mjuka tröjor istället för skjortor (som för övrigt är mitt hatplagg – känns som tvångströjor) och stickade tröjor i bomull istället för lammull (som kliar så sjukt mycket).

När min familj i mitten av nittiotalet flyttade in till centrala Helsingborg från bonnalandet så insåg jag snart att min ugly makeover varje eftermiddag befann sig i fara. Helt plötsligt började kompisar, killar man gillade och syrrans polare droppa förbi utan förvarning när som helst på dygnet vilket aldrig skedde när man bodde på landet. Man gick aldrig säker längre liksom. Och på den tiden hade man inga välmatchade Juicy couture-set som fick en att se fräscht avslappnad ut – nej, själv brukade jag ha på mig ett par fladdriga mjukisbyxor som min syrra Anna hade sytt i slöjden (!) och till dessa outsägligt vidriga byxor – en stor stickad kofta som gick i alla färger som överhuvudtaget existerar på jorden – fast mest i rött som hängde och slängde ner mot knäna. Om jag hade ägt en scanner så hade ni kunnat få se hur hemskt det var men (som tur är) har jag ingen. Jag fick alltså försöka uppdatera mysstilen så gott det gick där runt 1996.

Därmed önskar jag er en trevlig fredag – och här sitter jag nu, utan smink, med en tofs, iklädd svarta trasiga tajts och en grå munktröja.

Nu ska jag försöka ta reda på vilka som läser min blogg. Detta kan låta lite galet men jag har funderat på det ett litet tag – sedan jag för några månader sedan gjorde ett shoutout om att ni skulle ge er till känna. Just nu funderar jag på om några läsare har ändrats och vilka majoriteten är. Jag är inte säker på om det är 14-åriga förortsbrudar, 55-åriga banktjänstemän, ensamstående medelålders mammor med tre barn, musiknördar i tjugoårsåldern eller en hel frikyrlig församling. Jag vet inte ens om det är fler kvinnor eller män som läser här. Jag har en misstanke om att det är flest tjejer här men ingen tydlig statistik att falla tillbaka på.

Därför har jag nu en uppmaning till alla ni snälla, trogna läsare därute att svara på några enkla frågor i kommentarsfältet. Om ni inte vill skriva i ert eget namn så kan ni skriva som anonym – jag är inte ute efter att leta upp er och knacka på er dörr en dag och fråga om vi ska fika – nej – jag vill ha fin statistik att jobba med. Det är ju faktiskt intressant om ålder, kön och utbildning kommer att spridas över hela registret här eller om alla i själva verket är typ 29 år och smått neurotiska som jag (vilket jag då inte hoppas för er egen skull).

Jag vill alltså få fram hur pass homogen/heterogen grupp av läsare jag har – vilka ni är (för det är ju ni som gör bloggen till vad den är) och hur gamla ni är plus ett par saker till. Orkar ni inte svara på allt så fyll åtminstone i något!

Här kommer frågorna som du ska svara på i kommentarerna – och om du vill vara anonym så välj ett annat namn men svara gärna ärligt på resten av frågorna.

1. Hur gammal är du?
2. Vilken stad (land) bor du i?
3. Är du en tjej eller en kille?
4. Vad för slags utbildning har du? Vilken typ av jobb har du?
5. Vad är ditt viktigaste intresse?
6. Tre saker du gillar att göra en lördagkväll?  
7. Vilken är din favoritbok, favoritskiva och favoritfilm?
8. Varför läser du den här bloggen? Vad är bra/dåligt? Exempel på bra/dåligt inlägg?
9. Tipsa om andra bloggar ni läser och tycker om.

Fyll i det ni orkar – men jag skulle bli jätteglad om ni tog er lite extra tid!

Av någon outgrundlig anledning så gillar min kille att titta på Per Morbergs matlagningsprogram på tv4+. Själv tycker jag att det är ren tortyr att se denne karl härja runt i köket som om han förde krig mot maten. Det är alltid groteska mängder mat som han fullkomligt klafsar ihop, stressar omkring med och slarvar och spiller. Det är en halvtimmes kaos helt enkelt där allt görs på en kantig höft. Inte för att jag på något sätt förespråkar receptnazism men den här mannen går fram som en stor ångvält bland dyra och fina råvaror. Om han och jag hade delat hushåll så hade jag inom loppet av en halvtimme hamnat på sjukan med blödande magsår och en skilsmässoansökan i handen. Men sen är jag inte heller direkt känd för att falla för pretton heller (eller ha tålamod med personer som lagar mat på ett annat sätt än jag).

Om man har kvar en redan stekt sprödbakad torskfilé från Findus och tänker värma upp den dagen därpå (i vanlig ugn) så återfår den inte sin sprödhet. Den är mjuk som skolmatens fiskpinnar. Inte kul. Inte gott.

Min syrra Mia tittade förbi mig igår efter sin föreläsning.

Mia: Den där kräftskivan jag pratade om – den blir av trots allt men inte förrän i slutet av oktober. Du är jättevälkommen!

Jag: Alltså jag kommer inte på en kräftskiva när första snön faller. Hela poängen är ju sensommarkväll och värme. Det är ju som att fira jul i april!

Mia: Jaja, men vi kan ju strunta i att kalla det kräftskiva och byta namn till skaldjurbuffé eller kanske havets läckerheter kanske?

Jag: Hahahaha! Har du glömt att du och dina polare är studenter – stor chans att ni lyckas skapa en lyxig skaldjursbuffé! Vad ska du bidra med? En hel låda Crabsticks från Prisxtra eller? Åh – det är vitfisk med krabbEXTRAKT, mmmmm, passar fiiiint på skaldjursbuffén!

Mia: Hmm, typ. Har vi tur så kanske någon tar med fiskpinnar och lägger upp de på ett fint serveringsfat.

Jag: Ja då blir det verkligen havets läckerheter.

Mia: Sen kanske någon plockar med lite grå Alaska pollock, formfranska från Willys och ett paket smörgåsmargarin.

Jag: Och en plastcitron – för det är billigare i längden än färska citroner.

Mia: Ja, och torkad dill i en kryddbruk för det är också drygare än färsk dill!

Jag: Sa jag förresten att jag inte kommer?

Jag vill bara be om ursäkt för de få i antalet men trots det den tämligen låga kvalitén som mina inlägg har hånat er med på sistone. Jag befinner mig i en skrivandeprocess där varenda tanke, inspiration och kreativitet som poppar ur min skalle direkt ges till skrivprojektet. Den stackars bloggen sitter nu här som en ivrig liten bichon frisévalp och tittar på mig med ledsna ögon som bara skär i hjärtat. Bloggen tycker att han är orättvist behandlad och förstår inte varför Häxan Skrivprojekt ska ta all mattes tid. Men det tar ett tag för mig som ägare att hitta den rätta balansen – att vara rättvis mot både blogg och skrivprojekt så båda får inpiration och välskrivna meningar. Jag är ledsen för att bloggen har hamnat på andra plats de senaste veckorna men när jag känner mig mer säker (vilket inte kommer att dröja alls länge) på det andra projektet så ska min gulliga blogg få extra mycket uppmärksamhet. Fram till dess så får vi ha överseende med att bloggen inte uppdateras fem gånger om dagen vilket annars brukar vara mitt mål. Och ni läsare, ni kan ju hjälpa en trött hjärna, om ni kommer på något som ni vill att jag ska skriva om – vad som helt – så skriv några rader i kommentarerna. Likaså om ni har några frågor – fråga på. Nutidens bästa media skapas interaktivt – så ingen blygsel här inte, bara fråga på så kan vi alla lära känna varandra eller åtminstone få efterfrågade inlägg.

Jag frågade min kille om vi kunde dra igen sovrumsfönstret lite inatt. Han svarade nej. Jag surade ett tag eftersom jag avskyr att sova i min fula neongröna t-shirt, ljuslila pyjamasbyxor, blå Fruit of the Loom-sweatshirt från nittonhundrafrösihjäl och röda frottésockor som jag har fått av mormor en gång med täcke och fleecefilt över mig. Jag ser ut som en uteliggare/clown/grungare och allting korvar sig runt kroppen när man vänder sig i sömnen. Sedan tog jag några nyckelknippor och gick skakandes av rädsla upp på den mörka vinden och rotade runt i påsar och bråte tills jag fann mitt tjocka vintertäcke. Inatt ska jag sova i värme.

Oavsett hur djupt intresse man nu hyser för ukrainsk politk så kan man ju inte frångå faktum att den före detta premiärministern och ”gasprinsessan” Julia Timosjenko har världspolitikens coolaste frisyr. På varenda bild ligger flätan perfekt som en krona över det välkammade håret. Att hon dessutom var orangea revolutionens first lady gör ju inte att jag direkt tycker sämre om henne. Känns det som om någon här verkar vilja härma henne?