Just nu är jag upprörd för att min kille aldrig skulle valt mig som reskamrat om han skulle vara med i Amazing race. Jag försöker febrilt förklara för honom att han känner mig i förhållande till vardagslivet där jag ofta använder följande meningar: ”Åh, vad jag är trött”, ”Aj, vad jag har ont”, ”Jag måste kissa nu” och ”Damn, vad jag är hungrig”. Jag försöker få honom att förstå att jag besitter oanade kapaciteter, att jag kan överprestera i de mest absurda sammanhang. Han säger att jag aldrig skulle hoppa bungyjump, äta äckliga saker eller kunna springa omkring och leta flighter på en flygplats utan 10 timmars sömn. Jag medger att jag inte kan äta äckliga saker men vid många tillfällen i mitt liv har jag löst problematiska situationer under svår press. Det kan röra sig om att hinna med plan som lyfter om femton minuter när man befinner sig utan transport en och en halv mil från flygplatsen (eller i alla fall lösa den missade flighten med bravur om det så är i Köpenhamn, Amsterdam eller Paris), skapa koncentration som nästan sätter mig i trans i flera dygn vilket resulterar i fantastiska akademiska bedrifter om inte annat och klara mig på egen hand bland folk som inte pratar språk jag förstår. Jag är en overachiever som tar det lugnt när det inte krävs extraordinära insatser av mig. Det är bara det att min kille inte förstår vilken potential jag har. Ska jag bevisa det genom att börja äta daggmaskar till middag, tävlingsspringa till mataffären och veckohandla och simma över Riddarfjärden med 20 kilo packning?

Då kommer frågan: vill jag tävla i Amazing race? Nej, egentligen inte, iså fall bara för att bevisa för min kille att jag skulle vinna.