Igår fick jag ett brev på posten med ett otippat långt brev från Pågens (ja, jag följde era råd och skrev ett email där jag klagade på de undermåliga kanelgifflarna som en äkta pensionär) med 75 kronor bifogat i kuponger. Jag blev eld och lågor och gick direkt och köpte mig en påse kanelgifflar efter att först ha inspekterat kvalitén noga genom plastpåsen). Vilket flyt. Jag kom fram till att jag ska bli bättre på att säga ifrån, bättre på att klaga. Nu är jag inte så dålig som min syrra Mia på att reklamera saker. Hon har en tendens att tacka och ta emot när hennes nya skor går sönder eller en ny jacka släpper i sömmen. Men det ger onekligen en viss tillfredställelse att ta klagomål till högsta ort och få en kompensation istället för att sitta hemma i soffan och gnälla över det ena och det andra. Uppe på det rosa reklamationsmolnet lyckades jag igår på tio minuter reklamera en våg som tar slut på batterier på några timmar (nej, jag reklamerade INTE den för att den visar för hög siffra) och de skulle omedelbart skicka en ny. Uppenbarligen var det konstruktivt klagande som saknades i mitt liv. Helt plötsligt känner jag mig som en mer respekterad individ, eller ja konsument i alla fall. Pensionärsgnällandet är helt enkelt min nya grej. En livsstil jag inte visste att jag saknade.