Igår fick jag plötsligt lust att göra eget julpyssel. Jag såg framför mig hur jag skulle besöka en hobbyaffär, köpa på mig tjocka papperark för att göra mina egna julkort, införskaffa piprensare för att bygga små tomtar och därefter trycka in nejlikor i apelsiner och dekorera med röda band för att kunna hänga upp de väldoftande frukterna i lägenheten. Sedan kom jag till snabb insikt och erinrade mig barndomens ångest i skevt klippta pappersark, piprensartomta fulla med klister som drog åt sig allt skit man redan hade klippt och smärtan i tummen man får av att trycka in de där vassa nejlikorna i apelsiner. Jag insåg genast att det bästa sättet för mig att dra på mig en julhjärtinfarkt vore att pyssla. Jag ser hela scenariot utspelas framför mig – tända ljus och julmusik i stereon, en kopp glögg bredvid mig på bordet och pysslet utspritt i vardagsrummet – den inledande myskänslan som ganska snabbt övergår i svettningar och stress – slutet på julmyset som karaktäriseras av mig som skriker: ”men fan också, jävla tomte” och slungar en misslyckad piprensartomte i väggen samtidigt som jag river sönder ännu ett misslyckat julkort och börjar gråta. Det skulle helt enkelt bli exakt som när vi syskon gör knäck inför varje jul. Aldrig har det inträffat att inte minst en av oss har brustit ut i tårar. De flesta år gråter vi allihop och slänger den avbrutna sleven som fastnat i knäcken som brukar ha konsistens likt golvläggning och springer in på våra rum och smäller i dörrarna. De senaste tre åren har vi lagt knäcken på entreprenad.