Jag älskar det här fotot just nu. Det är en av mina favoritfotografer Annie Leibowitz som har tolkat Snövit med hjälp av skådespelerskan Rachel Weisz till Disney Parks ”Year of a Million Dreams”. Märk väl att det är riktiga djur. Visst ger ljuset en sagokänsla? För att se Julie Andrews och Abigail Breslin i ännu ett Disneyfoto av samma fotograf se här.

Det snöar ute. Jag vill dö.

Ja nu var det fredag och snart är det dags för after work på Riche. Tyvärr är mitt hår katastrofalt och jag fick ta det hela långt och bygga en balletfrisyr. Men om det är the only way så finns det ju inte så mycket att göra. Annars har jag bara begynnande magkatarr och en finne coming. Äh, bättre att komma i väg och vara lite social någon timme än att sitta i mjukisbyxor och lyssna på Blå tåget som jag har gjort de senaste två fredagarna.

Okej, några ord om årets European Music Awards:

Bra:

• Ur ett helhetsperspektiv måste jag säga att jag gillade scenen – grymt stor och cool vinkel.
• Ett tajt nummer av Babyshambles Delivery. Pete såg oförskämt städad ut och de framstod som ett frikyrkligt band i förhållande till hur det ofta annars har sett ut. Rehab gjorde honom gott.
• Trots min aversion mot Tokio Hotel (och band i samma fack) så måste jag säga att deras framträdande var mäktigt. Men det är ju inte så konstigt att tyskarna strör pengar (och regn) över den egna nationens största export. (Och för övrigt ställer jag mig fortfarande tveksam till sångaren kön, ordet androgyn fick en annan innebörd helt plötsligt).
• Mikas show. Jag är ju egentligen en sann hatare av nycirkus och annat gycklarmässigt men I loved! Färgsprakande, galet, karneval och underbart!

Dåligt:

• Amy Winehouse – you SHOULD try to go to rehab! Vilken jäkla pannkaka alltså. Amy Winehouse stod knappt på benen, glömde texten, tappade takten och raspgnällde fram Back to black hög som ett hus på en fin blandning av kokain, hasch och sprit skulle jag tippa på. Inte cool.
• Hur kunde Jared Letos värdelösa band vinna rock-awarden? Vilka i Europa (förutom tyskarna som lyssnar på allt skit som görs) ser Jared Leto som den mest framgångsrika och viktigaste personen inom rockmusiken 2007? Jag dör! (Och mtv är ju inte desperata med att lova bort priser till folk från stora landet i väst bara de orkar ta sig över Atlanten).
• Snoop Dogg. Alltså jag avskyr den där karln. Jag vet att många säkert tycker att han är ”nere med det” och skojigt pimpig. Jag tycker att han är en tönt. Dessutom fattar jag nada av hans urban language.
• Best swedish act – who the fuck is Neverstore? Har aldrig hört talas om dem. Hur vann dem? Jag antar att de har många släktingar som har ringt och röstat.

Besvikelse alltså! Jag hade laddat hela dagen för att se Der Untergang (Undergången) ikväll. Det är den där tyska filmen om Hitlers sista dagar i livet som vann en massa priser typ 2004. Jag satt i soffan och skakade av eurofori/äckel/fascination när vi satte igång filmen. Sedan hör vi hur de börjar prata tyska och att texten är på engelska, so far so good. Men efter en sekund börjar en polsk mansröst överrösta tyskan med polska. Då visar det sig att filmen är dubbad till polska fast polackerna struntade i att ta bort de tyska rösterna och de orkade/hade inte råd att ta in andra röster så den polska mannen dubbade alla röster – kvinnor såväl som män. Fattar ni vad irriterande! Nedskruvad tyska med skrikpolska ovanpå. Vi såg på filmen i en och en halv minut och sedan drabbades jag av akut nedstämdhet. Nu blir det EMA istället för nazism. Så ovärt.

I tv-serien Heroes säsong två som just nu visas i USA finns det en karaktär vars superkrafter går ut på att hon lär sig allt hon ser. Från början insåg hon att hon helt plötsligt kunde göra saker som hon sett på tv (exempelvis sparka som en wrestlare och skära tomater i fina mönster). Jag tyckte att tv-lärande verkade vara en utmärkt superkraft men insåg sedan vad jag skulle bli. White Oprah. Varken mer eller mindre. Tragiskt.

Som självutnämnd kanelgiffelkonnässör så känner jag mig nödd och tvungen att å det grövsta ifrågasätta den eller de nya anställda på Pågens bageri. Normalt sett är dessa kanelgifflar från himlen perfekt tillagade, gyllenbruna, krämiga och saftiga inuti och varje giffel perfekt formad. Den senaste månaden har jag vid ett flertal tillfällen (och härmed avböjer jag vänligen kommentarer på hur ofta jag inmundigar dessa delikatesser) blivit djupt besviken. Uppenbarligen rör det sig om en slarvig nyanställd, en amatör i paradisets bagerifabrik, en kättare i kanelvärlden. Kanelgifflarna jag har återfunnit i min påse har varit smått brända, väldigt mörka uppe på giffeln och nästan svarta undertill. Detta medför att de blir torra, ger en bränd bismak och torkar ut kanelkrämen. Till råga på allt har det funnits skalkbitar i påsen, missbildade gifflar utan fyllning. Igår brände tårarna bakom mina ögonlock i pur besvikelse. Snälla Pågens, sparka klåparen och återanställ kanelgiffelbagaren omedelbart!

Jag funderar på om jag ska ta mig en tur förbi Nobelmuseet imorgon för att ta mig en titt på Robert Capa-fotoutställningen. Jag sörjer djupt att jag med en dags marginal missade utställningen om utrikeskorrespondenter under spanska inbördeskriget på Instituto Cervantes. Jag är för närvarande besatt av just spanska inbördeskriget och den intellektuella förankringen kopplat till det. Vad kan då göra en gladare än lite skjutna soldater på svartvita foton?