Herregud. Familjeunderhållning på tv har alltid framkallat ångest hos mig. Jag vet inte riktigt varför. Jag tror att det har sina rötter i det där programmet Söndagsöppet som gick varje söndag, tidig kväll och jag har alltid avskytt just söndagar och då framför allt söndagkvällar. Jag kan känna den där ångesten över att ha svårt att somna och veta att jag måste upp i skolan på måndagmorgonen, lakan som klibbar fast, täcken som snurras runt kroppen, klockan som bara tickar. (Och att jag som liten var TVUNGEN att tvätta håret på söndagar och det var det värsta jag visste – fick använda en sådan där konstig platt duschhatt med ett hål för skalpen för att inte få shampoo i ögonen betydligt längre än vad andra barn behövde). Söndagsöppet var bara en transportsträcka till sänggåendet, liksom. Jag kan knappt titta på Idol utan att känna mig darrig. Ikväll visades bland annat Let’s dance och På spåret. Jag gick iväg och plockade ögonbrynen istället. Alltså, program med ”burar” som kopplas bort när andra laget svarar på frågor ger mig kalla kårar. Tv-serier. Det är det enda jag gillar att titta på.