När jag i söndags skulle åka upp i Eiffeltornet för första gången sedan barnsben blev jag lite nervig eftersom det hade tjatats en del om terrorhot veckan innan. Ni kan inte ana mina forskande blickar på alla turister framför och bakom mig i kön till hissen. Jag spände ögonen i japanska gruppresor, blängde på holländska barn med fula frisyrer och gav onda ögat åt barnfamiljer från (av dialekten att döma) Marseillles. Det skulle nämligen vara så typiskt min karma att råka stå och kolla på utsikten högst upp i tornet och sedan bara hej självmordsbombare, liksom. Skulle vara så sjukt tråkigt för mina syrror och få en t-shirt där det stod typ: ”My sister went to Paris and all I got was her limbs in a body bag”.