Okej, jag fattar inte vad som har hänt men av någon sjuk anledning (kalla det medelålderskris eller vad som helst) så tycker jag helt plötsligt att Jared Leto är skitsnygg. I Mitt så kallade liv tyckte jag att han var skittöntig. Sedan har han haft den där töntiga emo-looken som bara har känts banal och fjortis. Däremellan hade vi den omtalade viktuppgången för en filmroll. Men nu, när han dök upp på Sundance i veckan (med isblå bilck och skägg) så såg han helt plötsligt het ut. Och det verkar jag inte vara ensam om att tycka…

Pete Doherty, den gamla knarkarräven tar det säkra före det osäkra på flygplatsen och knäcker en flaska Baileys och blev helt plötsligt en 50-årig kvinna snarare än en rockstjärna. Who said waiting for a flight is boring?

Nej nu ska jag släpa ner min kille till Ringen och slåss med andra fredagshandlare. Vi ska investera i finkött och laga en rödvinssås och någon variant av Gratin Dauphinois. Till det ett vin från Côtes du Rhône. Jag ska också kolla efter en väska som jag har letat efter i hela Stockholm, Paris och internet. (Borde ge mig på indisk take away imorgon för att inte helt fastna i den klichéartade Frankrikeeuforin jag befinner mig i just nu).

Jag skickade min bok till min mormor och morfar så de fick den idag. De blev skitglada och tyckte att det var svinkul att läsa. Den stora anledningen varför jag valde att göra om bloggen till bok var för att de skulle kunna läsa den. De brukar be om utskrifter av blogginlägg så de kan läsa till eftermiddagskaffet (eller femdrinken). Saken är den att de är 87 och 89 år gamla och väljer att pynta den enorma villan med dyra silverföremål och antikviteter istället för datorer med snabb uppkoppling så de har lite svårt att läsa bloggar på daglig basis (eller överhuvudtaget ska jag säga). Nu fick de i alla fall boken och kommer att ha fullt upp i en vecka framöver. När jag pratade med mormor i telefonen så sa jag att de bör ta en del inlägg med en nypa salt eftersom jag till stor del är ganska ironisk/satirisk och inte elak på riktigt. Mormor bara: ”Eh, tror du att vi är så gamla så vi har förlorat humorn?” Jag sa att jag inte trodde det, men av kommentarer att döma verkar det ibland som om folk gärna missförstår och tycker att jag är dum i huvudet i vissa blogginlägg. Mormor tyckte att det kunde står för dem – som inte verkar förstå humor när de ser det. Så sant som det är sagt.

När jag i söndags skulle åka upp i Eiffeltornet för första gången sedan barnsben blev jag lite nervig eftersom det hade tjatats en del om terrorhot veckan innan. Ni kan inte ana mina forskande blickar på alla turister framför och bakom mig i kön till hissen. Jag spände ögonen i japanska gruppresor, blängde på holländska barn med fula frisyrer och gav onda ögat åt barnfamiljer från (av dialekten att döma) Marseillles. Det skulle nämligen vara så typiskt min karma att råka stå och kolla på utsikten högst upp i tornet och sedan bara hej självmordsbombare, liksom. Skulle vara så sjukt tråkigt för mina syrror och få en t-shirt där det stod typ: ”My sister went to Paris and all I got was her limbs in a body bag”.

Kollade just på fimen Eastern promises. Eftersom det jag är mest rädd för i hela världen är 1. Ryssar (framför allt då ryska maffian) och 2. avhuggna kroppsdelar så krävdes det lite uppvärmning för min del för att palla se en film om just ryska maffian. Det fick bli senaste avsnittet av Criminal minds så jag åtminstone kom in i mördartänket. Sedan fick jag blunda ett par gånger när de tatuerade ryssarna med glansiga skjortor och läskig brytning knipsade av några fingrar och sånt. Det konstiga med filmen var att den tog slut just när storyn kom igång. Den var bara 1, 40 lång så de kunde gott ha slängt in en timme till. Men annars var den väl okej. Åtminstone som kognitiv beteendeterapi för rysk maffiafobi.

Två tuffa ryssar som knipsar fingrar och sånt

Alltså jag måste göra något drastiskt. I Paris tog min fototokige kille över 400 bilder. Alla var dock inte på mig utan de flesta var artistiska tolkningar av Eiffeltornet, ortodoxa judar och pittoreska gator, men ändå, jag fastnade på några. Det finns inte ett enda av dessa foton på mig som INTE passar perfekt på uglypeople.com. Så ovärt.

Eftersom vi hängde en hel del i Marais-kvarteren i Paris så var det ju oundvikligt att paparazzifotografera (eller inte jag utan min kille fick ta på sig den rollen) ortodoxa judar. I love just ortodoxa judar. Känns som svunnen tid att möta ett helt gäng på gatan (eller som Brooklyn).

Okej, mycket konstig upplevelse i en ful mataffär i Paris. Jag tog en kundvagn vid ingången och såg sedan en skylt om att allt livsmedel fanns en trappa upp. För att ta sig dit med sin kundkorg var man tvungen att placera den i en skitskum lift och sedan ta rulltrappan själv bredvid. Ser ni mitt vakande öga över allt redan inköpt vin som står i gula påsar i vagnen? Jag litar inte på någon söder om Helsingör.

Innan jag drog från Paris så plöjde jag igenom en mataffär på jakt efter lite goda franska varor som man saknar här i Sverige. När jag fick syn på åtta fina, färska Steaks hachés så kunde jag inte motstå att lägga de i kundkorgen. Det var vår favoritmat i Frankrike när vi var små. Ikväll kommer systrarna förbi och äter klassikern Steak haché frites hemma hos mig. Till det blir det majonäs, Dijonsenap och lyxbearnaise för den som vill. Kanske ett litet glas Nicholas-vin också.