Jaha, då var det dags att börja packa väskan och boka tåg till Göteborg. Ska bara köpa mig ett slinkigt fodral som jag kan ha på mig när jag stalkar Gael Garcia Bernal längs Avenyn.

Vi har snackat om att ta en weekendresa till Rom nu i slutet av januari sedan jag upptäckte några löjligt billiga biljetter i helgen. Jag blev supersugen på att strosa omkring på piazzorna, käka pasta dygnet runt och kika på små italienska gourmetbutiker och klädaffärer. Nu har något snott våra billiga biljetter så de är inte lika billiga längre. För en halvtimme sedan började vi istället kika på Parisresor under samma helg. Nu har jag hittat ett litet hotell mittemellan 12:e och 20:e (som är mitt favoritarrondissement), supernära Nation som inte är dyrt. Dessutom ingår frukost. Kanske blir fina gamla Paris istället då? Hellre det än Krakow eller annan östeuropeisk stad (min öststatsfobi har alltså inte lagt sig med andra ord).

Dagens låt är Britney med I’m from Barcelona. Svinbra.

Den här söndagkvällen har spenderats på bio minsann (ett stort steg för soffliggaren). Filmen vi såg var George Clooneys Michael Clayton. Den var ganska bra. Lite långsam ibland och lite besvikelse att de inte drog ploten lite längre så det hände något. På det stora hela – en helt okej film och mysig att se i biostol med en massa popcorn.

Jag håller som bäst på att fylla i anmälningsblanketter till en kurs jag ska gå nu under våren. När jag hade skrivit klart alla personuppgifter såg jag att en halv A4-sida hade lämnats för mig att ”skriva lite om mig själv”. Herregud, vad jag hatar sådana saker. Jag ska ju ändå gå kursen och då kan jag ju berätta lite om mig själv – jag pallar inte sitta och skriva töntiga klyschor om hur ”jag brinner för” det ena och det andra eller ”har ett genuint intresse för” det och det. Funderar på att skriva:”Före detta seriemördare söker ny karriär”. Eller som min kille sa: ”Sexig Södermalmstjej som gillar att pennfajtas”. Dessutom ska man skicka med ett foto på sig själv. Ursäkta, men hur gammalt och trött känns inte det? Jag väljer just nu mellan ett foto på mitt ass eller en wackobild på Britney Spears bara för att make a statement. Den här bilden känns också rimlig.

Jag har länge varit sugen på att köpa DVD:n med miniserien Brideshead Revisited (En förlorad värld på svenska) från 1981. Den är ju något av en klassiker och pinsamt nog har jag varken läst boken av Evelyn Waugh eller sett serien. Alla som älskade att läsa Den hemliga historien av Donna Tartt verkar också älska den här tv-serien. Det får mig att vilja se den på en gång då Den hemliga historien kan vara en av de bästa böckerna som finns. 249 spänn på cdon.com. Kanske ska slå till? Ska åtminstone se den nyproducerade filmen när den kommer senare i år.

Som den sanna Hollywoodbloggare som jag ändå är så måste jag åtminstone kommentera nattens Britney Spears-katastrof. För att fatta det hela kort så vägrade Britbrit lämna tillbaka sina ungar till K-Fed igår kväll trots att domstolen bestämt att det var han som skulle ha barnen då. Hon höll barnen som gisslan i sitt hem i fyra timmar medan polisbil efter polisbil kom hem till henne för att få henne att ändra sig. Sedan dök såväl tönten K-Fed med advokat upp och då kom även Britneys advokat körande trots att de har brutit samarbetet med henne för ett par dagar sedan. Slutligen släppte hon barnen och blev bortforslad till Cedars Sinai i ambulans för psykiatrisk utvärdering då hon enligt polisen var påverkad av okänd substans. Enligt uppgift ska hennes yngsta son Jayden James ha åkt i den andra ambulansen som följde Britneys men varför han behövde akutvård är inte avslöjat ännu.

Vad ska jag säga? Cirkusen Spears fortsätter och tack och lov är den stackars dumma Britney Spears inte död (än) i alla fall. Jag är inte avundsjuk precis. Tänk er själva om ni skulle behöva åka ambulans och ett hundratal fotografer står utanför din grind och en fem, sex helikoptrar cirkulerar ovanför ditt hus för att få en bild av dig. Konstigt om hon är helt insane.

En fallen stjärna

Vi sitter ett gäng på en bar i Stockholm och snackar. En kille är fransman, vi har inte setts på ett tag och han frågar min kille:

Fransman: So you don’t play in your band anymore?

Min kille: (Tittar på mig och säger) No, I haven’t played anything for one and half year. (Vi har varit tillsammans i exakt ett och ett halvt år)

Ursäkta, men hur blev jag plötsligt Yoko Ono?

Efter en dag av snö, blåst, goda nyheter, Criminal minds (jag vet, jag måste sluta snart…) och shoppande längs Götgatan så är det dags för att gå ut och dricka alkoholhaltiga drycker här på Söder med indie som soundtrack. Helst hade jag velat kolla in Och himlen därtill och ta en drink med hela Stockholm under mina fötter men det känns lite för stramt och trist jämfört med den typen av kväll vi har i tankarna. Vi får se var det bär – antingen kommer man hem klockan elva och känner sig nöjd eller så slutar det sju på morgonen på efterfest (eller vid närmare eftertanke INTE). Vad jag vill säga med detta är att onsdagar och torsdagar är de absolut bästa kvällarna att gå ut på – mindre trängsel, bättre stämning och bara roligare.