Men jag fattar alltså inte vad som tog åt mig idag vid lunchtid. Jag hoppade i träningskläderna och joggade i fyrtiofem (45!) minuter. En kombination av att Romresan avslöjades, gassande sol från klarblå himmel (och en tråkig session vid vågen) gjorde alltså mig till motionär. Jag ”sprang” med högsta  volym i iPoden för att slippa höra mitt anfådda stånkande och blev omgådd av ett par pensionärer i 90-årsåldern med små tantvovvar men ändå! I did it. Min kille frågade om jag hade blivit träningsnarkoman nu. Frågan är om en joggingtur kan falla inom ramen för just träningsnarkomani – om det nu inte mot all förmodan fungerar som heroin (typ en sil och du är fast). Man får hoppas.