I dagens Aftonbladet finns en artikel där hovet dementerar att Prinsessan Madeleine och hennes pojkvän sedan många år – Jonas Bergström lever som sambos. De är tydligen grannar och har en bärande vägg emellan sina lägenheter likt sagans drake som skiljer prinsessan i tornet från den djärve pojken i rustning.
Min stora fråga är varför hovet överhuvudtaget känner sig manade att gå ut med ett sådant uttalande. Om de inte vill bekräfta att Madeleine och Jonas är sambos så kan de åtminstone strunta i att kommentera det alls. Detta leder mig in på den stora kärnfrågan. Varför skulle inte kungabarnen kunna vara sambos? För femtio år sedan var det kanske en aning frowned upon att som kunglig flytta ihop med sin kille eller tjej utan en ring på fingret. Men i dagens Sverige är det precis lika konstigt att INTE bo i hop med någon som man planerar gifta sig med och bilda familj med. Ingen bor hemma hos sina föräldrar, alternativt på egen adress och spenderar sin första natt med sin flickvän eller pojkvän den kvällen de har gift sig. Nej, vi testar först att dela vardag med den kandidat som verkar bäst för framtida familjebildning för att se att det finns en möjlighet att få det att fungera. Vad jag menar är att när hovet inte tillåter att kungabarnen tar med sina pojk -och flickvänner på födelsedagstillställningar, låter de bo ihop eller på något sätt erkänner partnern som person så blir det snarare helt vansinnigt konstigt i dagens Sverige. Man reagerar på det gammeldags sättet att resonera och skakar på huvudet. Jag menar, är det någon som skulle ta illa upp eller vilja störta kungahuset för att kungabarnen skulle ha en pojkvän eller flickvän som de delade tandborstmugg med? Helt ärligt hovet, lika konstigt som det var att vara sambos för 100 år sedan är det att inte vara sambos idag.