När jag var i tonåren så såg jag oftast inte klok ut. På den tiden refererade jag nog till min egen stil som indie with a twist men såhär i efterhand inser jag att det fanns fog för folks dömande blickar på stan så att säga. Jag brukade på fullt allvar ta flytande eyeliner och sminka mig med likadana prickar i ansiktet som Björk då jag hade håret i två knutar mitt på huvudet (eller då och då ett tiotal småknutar). Ibland gick jag så långt så jag ritade Björks tatuering på min egen arm (eh?) och sportade den looken tillsammans med crazy sextiotalsmönstrade vintagelinnen. Annars körde jag gärna på dåtidens Nina Persson-look i små klänningar i vansinniga designer vilka jag letade fram på Köpenhamns Indie-UFF på Vestergade. När min minsta lillasyster gick i lågstadiet klädde jag ut henne till Björk på en maskerad med klassen. Hon fick också tatueringen, prickarna i fejan, småknutarna och till och med en replika av den orangea tröjan. Sedan fick hon gå på bymaskerad med två ägg i handen som i Venus as a boy-videon och utstå häckel från de andra barnen från landet som var utklädda till bagare, tjuv och prinsessa. Livet på landet var inte alltid lätt. Men tror ni att jag idag skäms över min blå miniplastklänning, min svanfjäderboa, mina Teddyshoes eller min Justine Frischmann-frilla? Nope, inte ett dugg. Snarare tvärtom. Herregud vad jag är glad att jag inte stoppade in mig själv i ett middle-of-the-road välklätt tråkmånsfack under de där åren. Man har ju så att säga resten av livet på sig att bli tagen på allvar.