Jag tror att jag har någon form av semifotografiskt minne. När jag under årens lopp har skrivit tentor och upptäckt att jag inte kan svaret på en fråga så brukade jag blunda tills en viss boksida helt plötsligt kom upp så att säga innanför mina ögonlock. Sedan kunde jag bara navigera mig fram till bildtexten eller liknande och där ”läsa” svaret på frågan. Alltså – hade jag läst boken så fanns den på något sätt lagrad. Tro nu inte att denna magiska kunskap hjälpte mig särskilt mycket på gamla uni – fotografiskt minne hjälper inte när man ska dra slutsatser utan fungerar bättre på högstadienivå då man mest ska rabbla fakta.
Varför jag kom att tänka på denna konstiga hjärna of mine var när jag för någon dag sedan satt och bläddrade på veckorevyn.com och såg ett test där man skulle gissa vilken stjärna som hade vilken Oscarsgalaklänning (från flera år tillbaka) och jag satte alla utom en. Tro nu inte att jag sitter och pluggar skvallertidningar varje dag för att komma ihåg vilken trasa Halle Berry hade på sig 2004 – nej det här kom liksom inifrån – jag trodde inte att jag kunde det men sedan visade det sig att hjärnan uppenbarligen hade lagrat denna meningslösa info i åratal. Eller som när min killes föräldrar var här på middag för någon vecka sedan och vi pratade om konstiga namn och folk bara: ”vad hette nu Lena Ph:s unge?”. Jag bara: ”Noa Månfare”. Och sedan drämde jag till med Regina Lunds unge som heter Wiggo Love Linblå. VARFÖR kan jag sånt här? Dags att börja läsa annan typ av lektyr så den här stackars hjärnan kan få briljera med lite mer imponerande ämen.
                               Cate Blanchetti i blekgul Valentino 2005. Kunde
                               ni inte det?