Idag är jag tyvärr ett monster byggt av hormoner. Jag känner mig som att någon har injicerat ett tiotal liter vatten rakt in i min kropp (kanske med hjälp av vattenpistoler med speciella i injektionsnålar när jag sov), jag får värmevallningar i kroppen och måste typ öppna frysen och vifta hysteriskt med handen framför ansiktet för att torka svettmustaschen med gammal räkfrost och mitt humör skulle kunna sammanfattas som: ”Åh, gud vad fint väder!” – nästa sekund: ”Buhu, vad kallt *bölgråtsnyft*.” Trots detta armeliga tillstånd så har jag ändå lyckats ta genom gå en shoppingtur i den stora Weekday-butiken i PUB-huset (jag som avskyr att shoppa). Det blev en supercool svart klänning som jag fyndade för ringa 125 kronor och ett par raffiga tajts. Behöver jag säga att jag inte ens bemödade mig med att prova skiten? Jag bara – en hit med största storleken och rakt till kassan. Passar det inte så har jag antingen ett par plagg ”att växa i” eller helt enkelt banta ner mig till. Works for me.

Igår hade min minsta lillasyster fest. Jag anlände typ först och gick sist. Eftersom jag mycket sällan går ut på dåligheter nuförtiden så var det ganska strong jobbat, tycker jag. Att jag sedan råkade somna i soffan när jag kom hem och återfanns där av min kille som trodde att jag blivit kidnappad vid halv nio i morse gör snarare att jag tror att min nästa utekväll kommer att förläggas till juldagen. 2014.
Någonstans där mitt i natten kom vi i alla fall på att vi kunde ta några foton med Lindsay Lohan i Capri som inspiration. Mina syrror och Tobbe som italienare gjorde alltså dessa tolkningar. Sjukt träffsäkert måste jag säga.

Idag startade jag dagen med en brunch på Vurma vid Hornstull med Skivbolagsdrottningen och syrran. Vi kom fram till att livet var sjukt överskattat och att stress gör att ens hy ser äldre ut än vår mentala 23-åriga ålder. Sedan tog vi en lång promenad från Hornstull till Skanstull nere vid vattnet. Solen sken på ett alldeles vårigt vis trots vinden och vi avhandlade viktiga samtalsämnen så som Måns Zelmerlövs hjärnskakning och bästa flygbolag till New York. Ikväll är det fest hos min andra syrra så just nu hämtar jag bara andan för fortsatt helgfirande.
Katti och jag vid Årstaviken

Jag har blivit en tråkigt jäkla trettioårskrisare. Med kris menar jag inte att jag springer runt på diverse vattenhål, shottar Fernet och raggar gymnasiekillar utan att jag apatisk sitter hemma helg efter helg och mumsar fett och kollar på tv-serier. Såg det här fotot från i somras då jag och min syrra Anna dansar loss på Debaser (med sommarstängt i lilla baren tydligen). Det är skivbolagsdrottningen Katti som har fångat oss i dimman. Ett underbart foto på något subtilt sätt. Dags att gå ner vinterkilona och ge mig ut på banan igen? Yes, oh yes. Stockholms nightlife – watch out for ugly dance.

Fredag kväll. Ingen middag planerad. Min kille säger: Jag vill ha oxfilé, kan inte du gå ner och köpa? Jag säger nej för jag är trött och orkar inte slåss med folk på Ringen. Det enda vi har hemma är tillbehör. Typ potatis. En Keldasoppa. Kanske spagetti. Jag säger att jag klarar mig på soppa. Min kille har glömt äta lunch och klarar inte sig på bara soppa. Vi blir tysta. Min kille sätter på ett avsnitt av CSI:New York. Vi äter några överblivna chips – de där småsmulorna som ligger i botten. Vi tittar på varandra. Säger inget. Återgår till morddramat på tv:n. Jag funderar på att öppna en flaska rött. Det är ändå försent att börja på en potatisgratäng om man ska kunna äta inom kort. Chipssmulorna är slut. Jag åt de sista genom att fukta pekfingret med tungan och låta de klistra fast. Fredag kväll. Hungrig.

När jag var i tonåren så såg jag oftast inte klok ut. På den tiden refererade jag nog till min egen stil som indie with a twist men såhär i efterhand inser jag att det fanns fog för folks dömande blickar på stan så att säga. Jag brukade på fullt allvar ta flytande eyeliner och sminka mig med likadana prickar i ansiktet som Björk då jag hade håret i två knutar mitt på huvudet (eller då och då ett tiotal småknutar). Ibland gick jag så långt så jag ritade Björks tatuering på min egen arm (eh?) och sportade den looken tillsammans med crazy sextiotalsmönstrade vintagelinnen. Annars körde jag gärna på dåtidens Nina Persson-look i små klänningar i vansinniga designer vilka jag letade fram på Köpenhamns Indie-UFF på Vestergade. När min minsta lillasyster gick i lågstadiet klädde jag ut henne till Björk på en maskerad med klassen. Hon fick också tatueringen, prickarna i fejan, småknutarna och till och med en replika av den orangea tröjan. Sedan fick hon gå på bymaskerad med två ägg i handen som i Venus as a boy-videon och utstå häckel från de andra barnen från landet som var utklädda till bagare, tjuv och prinsessa. Livet på landet var inte alltid lätt. Men tror ni att jag idag skäms över min blå miniplastklänning, min svanfjäderboa, mina Teddyshoes eller min Justine Frischmann-frilla? Nope, inte ett dugg. Snarare tvärtom. Herregud vad jag är glad att jag inte stoppade in mig själv i ett middle-of-the-road välklätt tråkmånsfack under de där åren. Man har ju så att säga resten av livet på sig att bli tagen på allvar.

Alltså, vad är det för fel på mig? Jag tycker fortfarande att min all time hatkille (nja, vid närmare eftertanke ska det nog vara plural då det finns så många) Jared Leto är skitsnygg. Nu börjar jag misstänka att det är för att han knappt syns på bilden som jag tycker att han är het. Jag menar, det skulle ju lika gärna kunna vara Jake Gyllenhaal bakom solglasögonen. Eller någon medlem i valfritt brittiskt popband. Eller till och med Runar med färgat hår.

Jag är hemskt förtjust i fotosessioner med kändisar plus tema. Det coolaste som kommit ut den här veckan är verkligen inte Lindsey Lohans redan uttjatade och tämligen smaklösa Marilyn Monroe-kopiering utan lilla Frances Bean Cobain – Kurt Cobain och Courtney Loves dotter. I nyaste Harper’s Bazaar posar hon som Skönheten i Skönheten och odjuret, en Pink lady i Grease och som självaste Evita. Grymt coola bilder.

Hello, nya favoritskor! Skoja att jag kommer att glajda runt vårgatorna här på Söder iklädd dessa med svarta strumpor och uppvikta, mörkblå Cheap Mondays. Mer Swingkid än så här kan man ju nästan inte bli (om man inte håller upp ett paraply i luften och skriker Swing heil! i Nazityskland på trettiotalet då).

I dagens Aftonbladet finns en artikel där hovet dementerar att Prinsessan Madeleine och hennes pojkvän sedan många år – Jonas Bergström lever som sambos. De är tydligen grannar och har en bärande vägg emellan sina lägenheter likt sagans drake som skiljer prinsessan i tornet från den djärve pojken i rustning.
Min stora fråga är varför hovet överhuvudtaget känner sig manade att gå ut med ett sådant uttalande. Om de inte vill bekräfta att Madeleine och Jonas är sambos så kan de åtminstone strunta i att kommentera det alls. Detta leder mig in på den stora kärnfrågan. Varför skulle inte kungabarnen kunna vara sambos? För femtio år sedan var det kanske en aning frowned upon att som kunglig flytta ihop med sin kille eller tjej utan en ring på fingret. Men i dagens Sverige är det precis lika konstigt att INTE bo i hop med någon som man planerar gifta sig med och bilda familj med. Ingen bor hemma hos sina föräldrar, alternativt på egen adress och spenderar sin första natt med sin flickvän eller pojkvän den kvällen de har gift sig. Nej, vi testar först att dela vardag med den kandidat som verkar bäst för framtida familjebildning för att se att det finns en möjlighet att få det att fungera. Vad jag menar är att när hovet inte tillåter att kungabarnen tar med sina pojk -och flickvänner på födelsedagstillställningar, låter de bo ihop eller på något sätt erkänner partnern som person så blir det snarare helt vansinnigt konstigt i dagens Sverige. Man reagerar på det gammeldags sättet att resonera och skakar på huvudet. Jag menar, är det någon som skulle ta illa upp eller vilja störta kungahuset för att kungabarnen skulle ha en pojkvän eller flickvän som de delade tandborstmugg med? Helt ärligt hovet, lika konstigt som det var att vara sambos för 100 år sedan är det att inte vara sambos idag.