Jag har några sådana där fina fotvårdprodukter i min ägo och idag kompletterade jag samlingen med en rejäl fotfil från Apoteket. Anledningen till detta inköp var att jag tänkte ta itu med mina fötter som är beyond hemska. Jag hade helt normala fötter fram till för typ ett år sedan då de blev sådär tantiga med hårda partier. I panik har jag gömt dem i strumpor och vägrat möta deras blick vid duschning. Idag kavlade jag alltså upp ärmarna, fyllde en mopphink med vatten och fotsalt och gick sedan bärsärkargång över dessa kroppens bortglömda stumpar med fil, fotsalvor och små speciella sockor. Herregud, jag filade säkert bort ett kilo i ren kroppsvikt. Nu halkar jag omkring i de vita mimarsockorna och känner mig sjukt nöjd med mig själv att jag inte sköt denna äckliga syssla ännu mer på framtiden.

Som vanligt upptäcker man varje dag några Hollywoodkändisar som har låtit det där med viktminskning gå fullständigt överstyr. De senaste i mängden är Rachel Bilson. När hon spelade Summer Roberts i The O.C så var hon ju pytteliten och tanig men i jämförelse med hur hon ser ut nu, i filmen Jumper så ter hon sig närmare mullig. Bild två är ganska intressant med tanke på hur smal hon ser ut i förhållande till vanliga amerikanska tjejer vilka hon posar med. Jag menar, de vanliga tjejerna skulle väl inte kunna kallas tjockisar i vanliga livet direkt, men brevid Bilson ser de ut som giganter.


Dagens chock är ju utan tvekan Courtney Cox som inte sällan varit alltför smal det senaste decenniet. Men dagens bildskörd är ju minst sagt skrämmande. Hon ser ju ut som ett skelett. Fullständigt utmärglad. Vad hände? Ett svårt crystalmeth-beroende ser ut att vara förklaringen. Eller heroin.

Hur gullig är inte treåriga Cruz Beckham när han under Spice girls-konserten igår kväll stal showen under låten Mama och började breakdansa? Han körde riktiga breakdance-moves, typ snurrade på huvudet och liknande och publiken blev helt galna. Ta en titt här.

Cruz Beckham going crazy

Vid lunchtid (alltså runt 12.20) stod jag i kö på Ica tillsammans med en alldeles surrealistisk mängd pensionärer. Bakom mig i den oändliga kön stod en äldre dam med sitt kanske elvaåriga barnbarn. Det enda hon gör är att klaga (när hon inte knuffar min kundkorg framåt för att jag inte är snabb nog). Hon meddelar sitt ointresserade barnbarn om att det faktiskt är pensionärstimme med speciell rabatt på Ica just nu. Detta förklarade den äldre generationens anstormning, tänkte jag. Sedan började hon med spydig och hög röst säga: ”Fast alla i kön kan ju inte vara pensionärer. Det är säkert folk som står här som går på bidrag. Kan man just tänka sig. Sjukbidrag. Eller folk som inte ens har ett jobb. De går väl på A-kassa. Usch!”. Jag kan säga att kvinnan framför med barnvagnen gav damen onda ögat. Själv blev jag så fruktansvärt chockad över att folk tror sig ha rätt att i en kö stå och spekulera kring medköarnas privatliv. Vad vet hon? Under lunchtid brukar det heller inte vara ovanligt att folk på lunchrast springer in på Ica och köper något att äta. Om hon inte hade bytt kö så rörde det sig om sekunder innan jag hade vänt mig om och gett henne en ordenligt avhyvling. Kan folk från och med nu sköta sina egna affärer och helt enkelt uppföra sig som folk när de befinner sig på offentliga platser?

Herregud. Tränade i förmiddags med min minsta syrra som har tagit på sig rollen som herde (eller vad kallar man en person som vallar en annan person som är för tjock?). Min status just nu är inte god. Hela kroppen värker något katastrofalt och trots att jag åt lunch direkt efter passet så skulle jag utan att tveka kunna skära halsen av en ko och äta den sekunden efter. Behöver inte ens tillaga den. Tur att det inte finns så mycket vilddjur mitt i Stockholm.

Kolla in hotellet vi bokade i Rom. När jag började kolla hotell så insåg jag att det var sjukt dyrt med en hotellnatt på ställe utan kackelackor och centralt beläget. De skabbiga enstjärniga hotellen runt stationen i Rom kostade över tusen spänn natten och ville man bo lite bättre utan att bli fullständigt ruinerad var man tvungen att sätta sig flera kilometer utanför stan (vilket inte kändes särskilt lockande). Av någon anledning råkade jag igår kväll ramla över detta hotell – ett fyrstjärnigt sådant med frukost inkluderat i priset, beläget strax nordväst om Vatikanen (alltså i stan) och mittemot en tunnnelbanestation. Det kostade typ en tusenlapp natten. What’s the catch? Något måste det ju vara i alla fall.

Jag har alltid varit löjligt förtjust i Henri Toulouse-Lautrec – den lille dvärgväxte konstnären i Paris Montmartre som målade oförglömliga affischer och tavlor med motiv föreställandes dekadensen på Moulin Rouge runt förra sekelskiftet. Nu har jag också fått reda på att Nationalmuseum ska ha en Toulouse-Lautrec-utställning från den 21 februari till den 25 maj. Skoja att jag kommer att hänga där redan vid vernissagen. (Herregud – turistköpte till och med en La Goulue-affisch i Montmartre då tavlan med samma motiv som jag hittade i korridorskällaren för några år sedan lämnades kvar i korridorsköket när jag flyttade).

Är det bara jag eller är Keira Knightley sjukt överskattad rent skönhetsmässigt? Hon väger väl i runda slängar två kilo för tillfället och ser ut därefter – knotig, benig och skelettlik. Och ingen kan väl komma och säga att hon har ett gulligt leende? Jag blir för sjutton mörkrädd när jag ser henne – hade misstagit henne för något monster i Buffy – typ zombie – blek, knotig med evil smile.

Någon har snott min killes mountainbike idag. Mitt på blanka dagen har alltså någon släpat en låst 18000-kronorscykel nerför tre trappor. Den stod utanför låst med hardcorelås för att den var smutsig. Vem var det som gnällde om övervakningssamhälle? Ge hit kameror i varje vrå, säger jag. Gör om Sverige till ett enda Big brother och jag kommer att känna mig säker (skulle minska risken för överfallsvåldtäkt och rån) och mindre irriterad (på folk som ställer sopor i trappuppgången och antar att andra ska slänga dem). Herregud, ge mig ett helt kamerateam som förföljer mig. Det hade varit mindre besvärande än att behöva deala med simpla tjuvar och anabolaknaprande slagsmålskämpar på stan. Jag brukar ändå aldrig göra något som skulle kännas jobbigt om det hamnar på film (förutom dans och mim med deo framför spegeln).

Som de flesta av er kanske förstår så har jag en tendens att överdriva saker ibland – då främst för konstens skull. Detta är något som journalister gärna misstolkar. Varje vecka brukar jag få några e-mail från reportrar som har tagit något jag har bloggat om på fullt allvar och frågar om jag vill ställa upp i intervjuer i både tidningar och tv. Senaste tidens missförstånd:

• Tv-produktionsbolag frågar om jag vill ställa upp i ett personligt program om min fotfobi. Jag fattar ingenting tills jag inser att de har läst detta inlägg. Nog för att jag inte älskar fötter med det där med självhjälpsböckerna var lögn (något som tv-produktionsbolaget totalt hade fastnat på).
• Journalist som gör ett fördjupande reportage om Urban exploration-kulturen missförstår och tror att jag (som snart fyller 30) brukar hänga med mitt gäng bland Stockholms tunnlar och utforska övergivna prylar under jord och vill gärna ha med mig i reportaget ”då det vore kul att få en tjejs åsikter”.

Börjar det bli dags att sluta överdriva? Nej, aldrig i livet! Hur tråkiga blogginlägg skulle det då bli?