Under mitten av nittiotalet gick det en trend i reklamsverige som gick ut på att alla varumärken värda något skulle ha en egen sång. Inte bara en jingel utan en helt egen låt. Vem minns inte ”Jag vill ha chicken tonight” (i och för sig översatt från I feel like chicken tonight och mer i jingelstil – alltså dåligt exempel) där ett gäng människor i alla åldrar, stilar och bakgrunder (hello, målgruppsanalys) dansar kycklingdansen med ett leende på läpparna.
Sedan bestämde Kronfågel sig att kyckligen skulle få ökad status och hamna på fredagsmiddagsbordet i alla svenska hem och körde sin ”Kyckling på fredag, vad var det jag sa? Jag vill ha fredag idag!”-låt. Vem i Sverige kunde till slut inte sjunga med i den där smöriga och tämligen fjantiga låten? Kyckling såldes i alla fall. Herregud, nittiotalet var ju en gegga av kycklingfilér med nymodigheter så som färsk basilika, inlagda soltorkade tomater och jag vet inte vad.
Bland ”skriva-egen-låt”-reklamerna måste jag ju bara slå ett slag för McDonald’s som under tidigt nittiotal marknadsförde sig med hjälp av payoffen ”Vi ger mer”. Minns ni den låten? ”Det finns stunder i livet som man alltid har kvar /Det finns dofter och smaker som man spar /Och när dörren står öppen finns gemenskap för fler /Kom till McDonald’s vi ger mer”. Jag tycker personligen att det är den bästa nittiotalsreklamlåten när vi snackar snygg melodi. Texten däremot är ju beyond bedrövlig. Vad betyder den? Den säger ju ingenting. Känns bara som att något har slängt in lite text som passar rent rytmmässigt till melodin. McDonald’s förnyade sig under mitten av nittiotalet och körde då ”Livet har sina goda stunder”. Den låten var ju som paradiset för tonartshöjningsälskare. För oss andra var den väl sådär. Men det sjuka är ju att man minns varenda ord. Bra reklam?