Sitter och skriver en grej om generationsfenomenet och kommer osökt att tänka på att min trettioårsdag närmar sig med stormsteg. Jag känner mig enormt omotiverad av att lämna tjugoårsåldern. Det känns som att förlora sin identitet. Min mentala nivå kommer nog tyvärr alltid vara 26. Eller 23. Eller 21. Om jag läser en tidning till exempel och ser ”kvinna, 30 år” uttala sig om något så tänker jag att det måste vara en femtiotalist. Eller åtminstone en sextiotalist. Definitivt inte jag i alla fall. Det känns så att säga orimligt att jag skulle kunna vara i trettioårsåldern inom en månad. Därför drar jag också från landet över min födelsedag. Detta utesluter visserligen inte firande på hemmaplan då det finns en helg både innan och efter födelsedagen. Men är trettio något att fira? Kanske om jag hade varit VD i sju framgångsrika företag, ägt lägenheter och hus i alla världens hörn och överhuvudtaget hade tyckt att barn vore det minsta intressant. I don’t. Jag är ingen värdig trettioårsfyllare. Men jag måste ju fira på något sätt. Annars känns det ju lite krystat – ni vet som pensionärer som skriver in på familjenytt i lokalpressen ”All uppvaktning på högtidsdagen undanbedes vänligen”. Ska mina närmaste vänner få komma? Middag? Fest? Dans? Drinkar? Bara så ni vet så önskar jag mig en botoxbehandling av min panna. Ni kan ju lägga ihop.