Jag kom på att jag aldrig lägger ut några texter som jag skriver i andra sammanhang här på bloggen (kanske mest för att bespara er läsare från långa litterära utläggningar) men eftersom jag inte har uppdaterat bloggen något vidare på sistone så får ni helt enkelt hålla tillgodo med en liten text som jag skrev i tisdags i ett helt annat sammanhang än detta. Den handlar om Berlin och är självupplevd (med några konstnärliga frihetsdetaljer).

Frosten låg som ett oändligt vitt pärlband längs med transitvägen vi körde. Var trettionde meter då man körde över skarven på transitvägens betongblock skakade bilen till. Vi hade redan vant oss. Det hade gått exakt tre månader sedan berlinmuren föll. Vi skulle få se det med egna ögon.
    Jag var inte ens tolv år fyllda. Jag satt i baksätet i bilen. Säkerhetsbältet skavde mot halsen och där, längre fram i kön kunde jag se de uniformsklädda männen viftade fram bilarna, en efter en. Checkpoint Charlie. Jag försökte föreställa mig hur den där mannen som fick tag i en låg sportbil och körde den under bommarna för att kunna fly hade känt sig just innan han satte foten på gaspedalen. Det var en av mina favoritgodnattsagor som liten. Pappa berättade om många flykthistorier som han hade läst om, men just sportbilen var min favorit. Kanske var det bara en skröna, men det var inte så intressant. Spänningen i att med enorm uppfinningsrikedom lyckas fly över berlinmuren var viktigare. När vi närmade oss de uniformsklädda männen tänkte jag på hur mamma hade berättat hur noga de var på sextiotalet då hon hade åkt över. De hade till och med tittat under bilarna med speglar fastsatta på långa pinnar. Med ett försök att se oskyldig ut mötte jag sedan militärens blick. Mannen log mot mig och bad pappa om våra pass. När han såg mammas dåliga foto skrattade han gott och sa att hon såg betydligt bättre ut nu.
   Vi var i Östberlin.
   Alexanderplatz. Myllrande folkmassor. De såg ut som oss. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig. Kanske att de skulle se ledsna ut. Kanske tröttare än oss i väst. Men de såg ut som alla andra människor – vissa glada, andra med det där sedvanliga sammanbitna ansiktsuttrycket som människor har när de är stressade och måste hinna med bussen. Ett barn grät. Trafiken var överväldigande. Gatorna runt oss var till bredden fyllda med små bilar. Trabant. Var de tillverkade av papper? De var åtminstone utrustade med tutor. En falsk symfoni av signalhorn lade sig som ett soundtrack över stadens grådis. Vi stod utanför ett enormt varuhus. Jag hörde min lillasyster mässa ordet Barbie. Jag såg att mamma och pappa tittade på varandra, att deras blickar möttes i samförstånd. ”Gå in och leta upp vad ni vill ha”, sa mamma. Jag och lillasyster tittade på varandra. Var tog de två timmarnas tjatande vägen? ”Vad vi vill?” undrade lillasyster hoppfullt. ”Precis vad ni vill”, sa mamma. Vi sprang så fort benen bar oss. Vi kilade som små möss uppför rulltrapporna och fann snart leksaksavdelningen. Vi hittade inga Barbie-dockor. Vi hittade nästan ingenting. Lillasyster plockade upp en ganska omodern sminkdocka. ”Jag kanske vill ha den här”. Jag ryckte på axlarna och letade istället upp klädavdelningen. Där hängde ett hundratal röda, glansiga träningsbyxor på rad. Alla storlekar. Min också. Sedan fanns det inte så mycket mer att välja mellan. Besvikna letade vi upp mamma och pappa. ”Vi hittade ingenting vi ville ha”. Mamma och pappa bad oss fundera över vår insikt. Jag tyckte synd om de östtyska barnen som inte fick leka med Barbie.
   Middagen intogs i restaurangen på det skyskrapeliknande hotellet. Högst upp satt vi, med utsikt över hela staden. Vi fick Kindercocktails. Tre lager av juice som inte blandats. Rött, orange och gult. Vi kände oss som filmstjärnor. Maten flamberades vid bordet. Jag hörde pappa säga något om att viner som dessa hade kostat halva hans årslön hemma. Jag minns fortfarande att notan gick på tvåhundra kronor. Tvåhundra kronor för ett skådespel av frackklädda kypare, de dyraste vinerna och Kindercocktails. När vi gick ner till tunnelbanan lade vi i två öre för en biljett. Man tog en liten grådaskig pappersbiljett ur en omodern maskin och drog av den vid den tandade kanten. Lillasyster förstod inte. Hon bara drog och stod plötsligt med en meter tunnelbanebiljetter i handen. Vi förstod att med ett sådant system var man tvungen att lita på människor. Lita på att de bara tog en biljett.
   Dagen därpå åkte vi till berlinmuren. Vi hade fantiserat om att hacka ut små bitar av muren som vi kunde ta med oss hem. Kanske visa i skolan. Pappa hade tagit med sig verktyg. Jag ville få ut en bit med färgglatt klotter på. Precis som de bitar som försäljarna stod och saluförde till alla turisterna. Hur mycket jag än hackade var det omöjligt att få med klottret. Mamma sa att försäljarna sprayade sina stenbitar med färg efter de hade hackat ut dem för att kunna sälja de dyrare. I muren fanns det stora hål. Jag och lillasyster lekte. Vi sprang igenom hålen, ropade: ”jag är i öst”, smet tillbaka genom hålet och skrattade: ”jag är i väst”. Mamma fotade när vi stod i hålen med en fot i öst och en i väst. Vi skrattade tills vi kiknade. Då kom jag att tänka på den där sången om berlinmuren:
”Över taggtråden såg jag min livskamrat
Susanne stod och gestikulera’
Jag har gått här i 20 år snart
Men med en k-pist är det svårt att diskutera”
Skrattet fastnade i halsen. Det var här som människorna i godnattsagorna hade flytt. Det var här de hade blivit ihjälskjutna. Jag klev ur hålet, samlade ihop mina små berlinmursbitar utan klotter i en plastpåse och gjorde mig redo för att gå.

Alexanderplatz i gamla Östberlin med hotellrestaurangen i bakgrunden