Jag har alltid ansett att jag är en sådan person som det oftast går åt skogen för, att jag liksom med stor sannorlikhet var typ Hitler i mitt förra liv och nu har historiens sämsta karma att deala med hela det här livet. Jag brukar tänka att jag vandrar omkring med ett litet regnmoln över huvudet, som i serietidningarna. Idag slog det mig att jag kanske inte alls är så otursförföljd som jag tror – det kanske bara är så att jag fokuserar på de dåliga sakerna och förväntar mig det värsta och därför händer alltid det. (Nu vill jag tillägga att jag inte har läst Deepak Chopra eller liknande glädjegurus). Jag funderar allvarligt på att under en vecka eller två skriva upp alla dåliga saker som händer och alla bra saker, bara för att få en uppfattning om det överhuvudtaget finns någon balans mellan dessa tu. Tänk om det gör det. Måste jag gå runt och le och vara glad hela tiden då?