Vi har fått låna Six feet under-boxen av min killes bror och igår satte vi igång maratontittandet. Jag hann åtta avsnitt. Nu vill jag egentligen bara bosätta mig framför tv:n och sträcktitta på alla resterande avsnitten. Damn, det är så bra och dåligt när en sådan här situation uppstår – helt plötsligt får man en ny livsgnista och tycker typ att det är meningsfullt att vakna på morgonen och komma igång med dagen. Det dåliga är att livsgnistan består av en verklighetsflykt och att den omöjliggör sociala situationer med andra människor. Jag har varit så trött på tv-serier som serverar allt för tittaren – där man är livrädd att ha en tråkig stund för att man då riskerar att tappa tittare (tänk: Heroes, Cashmere Mafia, Gossip Girl, Lipstick Jungle etc). Men Six feet under har ett så behagligt tempo – det blir aldrig trist men berättartonen är långsam. I love. Ses om sextio avsnitt. Typ.