Jag råkade inse att jag försummar min blogg. Men problemet när man är sjuk är att absolut ingenting händer i ens liv. Dessutom kombineras noll aktiviteter med en snorfylld hjärna som inte gärna vill vara särskilt kreativ. Nu har jag i alla fall kommit så långt så jag har bokat in en tid hos en läkare. Vem vet, han kanske kan tömma mig på snor och det borde ju kunna generera ett fint blogginlägg. Annars tittar jag bara på Six feet under. Så till den grad att jag drömmer om serien på nätterna och längtar tills jag vaknar igen och får sätta igång ett nytt avsnitt. Sad but true. Eller förresten, i fredags var jag faktiskt på en jättetrevlig 30-årsfest vid Hornstull. Tydligen reagerade snoret bra på rödvin. I alla fall för stunden.

Trots mitt snor måste jag iväg på ett par grejer i eftermiddag och tänkte då passa på att investera i ett par vårskor som jag kan ha i Rom nästa vecka. Kom på att där är typ tjugo grader och att svalare skor är att föredra. Dessutom måste jag ta med mig täckande kläder för att komma in i typ Peterskyrkan. Väldigt härlig kombo. Tjugo grader varmt och heltäckande kläder plus några hundra trappsteg att klättra upp i kupolen i kyrkan. Snacka om klimakteriesvettningar. Jag är övertygad om att Gud skulle gilla mig ändå, även om jag kom klädd i linne. Herregud, om inte Gud accepterar min armfetma vem ska då göra det? Jag trodde att Gud typ var god. Kanske förlåtande också. Typ: Jag förlåter dig för dina kanelgiffelsessioner. Tror jag ska säga ett sanningens ord till den där Påven när jag ändå är där. Jag tänker: mig i vårskor, heltäckande kaftan, svettdroppar på överläppen springandes efter den där bilen som Påven brukar skjutsas runt i skrikandes: ”varför kan inte Gud acceptera min kropp?”. Eller så sätter jag bara på mig en kofta och håller käft.