Just nu har jag ett mindre utbrott över den uppenbarligen totalt psykiskt störda Jennifer Lopez som just nedkommit med tvillingar. Vi kan ju börja med hur hon valde att spärra av ett helt rum på förlossningsavdelningen i flera veckor innan planerat kejsarsnitt. Det inreddes med hjälp av hennes inredningsarkitekter till en svit i vitt, med en skinnsoffa av dyrare slag, ett vackert privat kök med någon form av kock (för trerätters middag är väl precis det man tänker på mest när man just har klämt fram två barn?).
   Var det för lite? Självklart, det lades även in nya trägolv, en enorm datamonitor och två plasmatv. Hon passade också på att specialbeställt fyra pastellfärgade couture-sjukhusrockar inför förlossningen så personalen såg snygg ut. I förlossningsrummet valde hon själv att bära en coutureklänning i pastell (vilken såhär i efterhand nog måste vara kanske förstörd av blod, sekret och annat slem). Kalaset gick på åtta miljoner. Sedan har hon ökat vaktstyrkan med sex livvakter till tvillingarna för några extra miljoner.
   Väl hemma i Manhattanvåningen så har tvillingarna fått en egen flygel där nu en färgtränad terapeut har anställts för att måla utrymmet i ”hälsofrämjande färger”. Hon har målat barnkammaren i en aquamarin och ljusblå nyans, som ska främja intelligensen. Sångerskan ska även ha beställt bomullslakan i egyptisk bomull, designad av Babygros, och skallror med diamantinskription. Dessutom ska mamma Lopez även ha beställt två stycken Shetlandsponnyer till de tre veckor gamla bebisarna.
   Behöver jag säga att J.Lo har tappat allt förstånd och står nu och vacklar på kanten för att inom mycket kort tid trilla ner i Michael Jacksons crazy nest. Kan någon tvångsomhänderta både henne och de stackars ungarna innan de får men för livet. En diamantskallra, liksom! Ge dem små gulliga gosedjur för femtio spänn, ge dem en tuggleksak när de ska få tänder. Go crazy bland söta cheap monday-babyjeans, häng en mobil i roliga färger ovanför skötbordet. Skit i egyptiska lakan och annat fjanteri. Those kids will be brats.

Sitter och skriver en grej om generationsfenomenet och kommer osökt att tänka på att min trettioårsdag närmar sig med stormsteg. Jag känner mig enormt omotiverad av att lämna tjugoårsåldern. Det känns som att förlora sin identitet. Min mentala nivå kommer nog tyvärr alltid vara 26. Eller 23. Eller 21. Om jag läser en tidning till exempel och ser ”kvinna, 30 år” uttala sig om något så tänker jag att det måste vara en femtiotalist. Eller åtminstone en sextiotalist. Definitivt inte jag i alla fall. Det känns så att säga orimligt att jag skulle kunna vara i trettioårsåldern inom en månad. Därför drar jag också från landet över min födelsedag. Detta utesluter visserligen inte firande på hemmaplan då det finns en helg både innan och efter födelsedagen. Men är trettio något att fira? Kanske om jag hade varit VD i sju framgångsrika företag, ägt lägenheter och hus i alla världens hörn och överhuvudtaget hade tyckt att barn vore det minsta intressant. I don’t. Jag är ingen värdig trettioårsfyllare. Men jag måste ju fira på något sätt. Annars känns det ju lite krystat – ni vet som pensionärer som skriver in på familjenytt i lokalpressen ”All uppvaktning på högtidsdagen undanbedes vänligen”. Ska mina närmaste vänner få komma? Middag? Fest? Dans? Drinkar? Bara så ni vet så önskar jag mig en botoxbehandling av min panna. Ni kan ju lägga ihop.

Under mitten av nittiotalet gick det en trend i reklamsverige som gick ut på att alla varumärken värda något skulle ha en egen sång. Inte bara en jingel utan en helt egen låt. Vem minns inte ”Jag vill ha chicken tonight” (i och för sig översatt från I feel like chicken tonight och mer i jingelstil – alltså dåligt exempel) där ett gäng människor i alla åldrar, stilar och bakgrunder (hello, målgruppsanalys) dansar kycklingdansen med ett leende på läpparna.
Sedan bestämde Kronfågel sig att kyckligen skulle få ökad status och hamna på fredagsmiddagsbordet i alla svenska hem och körde sin ”Kyckling på fredag, vad var det jag sa? Jag vill ha fredag idag!”-låt. Vem i Sverige kunde till slut inte sjunga med i den där smöriga och tämligen fjantiga låten? Kyckling såldes i alla fall. Herregud, nittiotalet var ju en gegga av kycklingfilér med nymodigheter så som färsk basilika, inlagda soltorkade tomater och jag vet inte vad.
Bland ”skriva-egen-låt”-reklamerna måste jag ju bara slå ett slag för McDonald’s som under tidigt nittiotal marknadsförde sig med hjälp av payoffen ”Vi ger mer”. Minns ni den låten? ”Det finns stunder i livet som man alltid har kvar /Det finns dofter och smaker som man spar /Och när dörren står öppen finns gemenskap för fler /Kom till McDonald’s vi ger mer”. Jag tycker personligen att det är den bästa nittiotalsreklamlåten när vi snackar snygg melodi. Texten däremot är ju beyond bedrövlig. Vad betyder den? Den säger ju ingenting. Känns bara som att något har slängt in lite text som passar rent rytmmässigt till melodin. McDonald’s förnyade sig under mitten av nittiotalet och körde då ”Livet har sina goda stunder”. Den låten var ju som paradiset för tonartshöjningsälskare. För oss andra var den väl sådär. Men det sjuka är ju att man minns varenda ord. Bra reklam?

Jag tänkte att jag skulle sno en liten skojig google-list-tävling från Mia. Man ska söka på följande saker på Google för bilder och klistra in den första bilden som kommer upp. Here it goes.

1. Ditt förnamn

2. Ditt efternamn

3. Din favoritfärg

4. Senaste mat du åt

5. Din dåliga vana

6. Din favoritgrönsak
7. Ditt favorithusdjur

8. Staden du bor i

9. Det mest användbara i ditt hem
10. Ditt senaste inköp
11. Något som gör dig glad

Jag tänkte att ni som har läst min blogg ett tag kanske är nyfikna på hur jag ser ut en helt vanlig vardagkväll när jag är hemma. Här får ni några exempel. Förlåt att jag är osminkad. Jag lovar att jag är snyggare med mascara.

Idag funderar jag på om Shemar Moore i Criminal Minds är ganska nöjd med sin överkropp eller om han bara lider av en speciell sorts tourettes syndrom som tvingar honom att visa sin nakna överkropp när han framträder offentligt. (Eller mer för er som inte är blyga).

Ni vet den där känslan man ibland får av att man aldrig förnyar sin stil – att man liksom har hittat en grej som funkar och som man gillar vilket leder till att man alltid kommer hem från shoppingturen med en ny variant på ett plagg man redan har tusen stycken av. Jag fungerar så med svarta klänningar och svarta linnen. Det är det enda jag köper. Jag får en vag känsla av att Oscarsvinnaren Diablo Cody har fallit djupt ner i leopardträsket och vet inte alls hur hon ska ta sig ur. Eller är det bara jag som får de vibbarna?






Uppifrån: Oscarsgalan, BAFTA-galan, intervjubild, The Palm Springs International Film Festival, Letterman, och intervju tillsammans med Ellen Page.

Jag som råkar vara ett gammalt fan av Riche men som lider av svåra lathetsproblem att ta mig till Stureplan i tid och otid (tänk byte från gröna till röda linjen på Slussen och annat besvärligt under denna tiominutersresa från de södra delarna av Södermalm) kanske borde vara målgruppen för denna nyöppnade restaurang vid namn Bauer? Götgatsbacken har ju de senaste åren gått från att vara en gatstump av ingenting (dvs små gitarrbutiker, alkoholistpubar med heltäckningsmatta, stinkande Lush och ett 7eleven) till att återskapa myten om det hippa Södermalm genom öppning av Brunogallerian, American apparel, Monki, Ljunggren och världspressbutik. Nu menar de som ligger bakom nytillskottet Bauer (gamla Krönet) att de medvetna invånarna på Söder inte ska behöva kuska till Stureplan längre, utan kunna finna detsamma på Götgatsbacken. För övrigt älskar jag ordet ”medvetna”. Vem är medveten? För mig låter det som en bra beskrivning på ängsliga stockholmare med en stick up their asses. Själv är jag omedveten. Eller medvetslös. Men det hindrar mig inte från att inom snar framtid transportera mig den korta bit som ligger mellan Skanstull och Slussen.

Något jag har tjatat om förut är min kärlek till filmen Juno och då framför allt min förälskelse i både Ellen Page och Michael Cera (filmens par). Något jag också älskar är sista scenen då just dessa två sitter framför huset med varsin gitarr och sjunger en låt av The Moldy Peaches. Älskar.

Det enda sättet att stå ut på tunnelbanan en lördagsnatt vid tretiden är om man är i princip utslagen. Då kanske man inte uppfattar störningsmomenten utgjorda av packade medmänniskor. I värsta fall missar man dock sin station och får ta en dyr taxi från kanske Farsta strand in till stan igen. Igår åkte jag från Telefonplan till Skanstull, via Slussen vid just halv tre. På vägen hände följande:

• Ett reaggetongäng med kanske fyra promille i blodet slår sig ner runt mig och öppnar omskakade ölburkar och skapar rumstempererad ölfontän över mig. Sedan häcklar de mig för att jag såg sur ut.
• Vid Slussen fick man slalomgå runt spyorna.
• Några fulla italienare (kan tänka mig Erasmus på KTH) försöker med sällan skådad desperation ragga upp vem som helst i väntan på tåget. Jag ville bara skrika: ”håll käft och låt mig läsa ifred”. Istället körde jag the silent treatment.
• Ett hiphopgäng i guldiga enorma täckjackor knuffas så jag knappt kommer av vid Skanstull.
• Sju ölflaskor ligger krossade vid Götgatan och med en halv centimeters marginal lyckas jag undvika ett akutbesök på SÖS och kanske femton stygn.
• Bara fyra personer stod och kissade på min gata.