Jag har tänkt mycket på hur populärkulturen påverkar vårt sätt att konsumera. Ett numera klassiskt exempel är väl drinken Cosmopolitans uppsving sedan den blev kultdryck i Sex and the City. Aldrig har de svenska (eller amerikanska) barerna behövt köpa in så mycket Cointreau och aldrig hade Ica kunnat sälja så många limefrukter. Cosmopolitan stod för en hel livsstil av oberoende singelkvinnor i karriären som avverkade män snabbare än regnskogen skövlades i Amazonas. Samma sak skedde med take-away-latten. Den började dyka upp i slutet av nittiotalet som en självklar accessoar i serier som Ally McBeal och senare även i Sex and the City. Och är det någon som inte minns hur The Rachel Haircut slog igenom i varenda frisörsalong runt världen när Vänner blev hett? Vi kan väl enas om att när rätt person i rätt tv-serie eller annan populärkulturell kanal klär sig på ett visst sätt, dricker något speciellt eller klipper sig i en annorlunda frisyr så dröjer det inte länge förrän detta beteende syns bland folket. Detta fenomen är företagen heller inte sena att försöka utnyttja. Produktplacering har gått från uppenbara Nokiatelefoner i Matrix och Coca Colaburkar i ett flertal filmer till smussel med att få in produkter i redaktionellt utrymme – smygreklam med andra ord. Inte minst i bloggosfären.
Men man kan ju undra vad exempelvis Lindsay Lohan får betalt för att i tid och otid springa runt med ett paket nikotintuggummi från ett visst företag. Eller alla designers som ger kläder till kändisar i hopp om att de ska bära just deras plagg, bli fotograferade och förhoppningsvis skapa buzz.
Sedan finns det ju alltid en baksida också. Själv funderar jag på hur Starbucks känner inför det faktum att Britney Spears har blivit deras front face utan att de ens har bett om det. Hon gick från världskänd popstjärna till psykiatrisk tvångsvård via avrakning av håret, gisslandrama med sina barn och förlorad vårdnad – allt detta inför hundratals fotografer och aldrig utan sin Starbucks–frappuccino. Kanske inte exakt den typen av livsstil som Starbucks ville förmedla med sitt varumärke. Snacka om badwill. Men det stoppar i och för sig inte mig från att köpa en caramel frap så fort jag åker utomlands och hittar ett Starbucks där jag kan leka att jag är Britney för tio minuter. Så alla pr är bra pr I guess.
En annan sak som jag skulle vilja ha siffror på är hur många fler i USA som utbildade sig till begravningsentreprenörer under tiden Six Feet Under gick. Det måste bara ha ökat – helt plötsligt synliggörs och romantiserar en uppmärksammad och fantastisk serie detta annars ganska bortglömda yrke. Ungefär som att alla tjugo-någonting tjejer ville skriva singelkrönikor efter att ha sett Sex and the City.