Sedan några månader tillbaka så rivs det ordenligt runt Centralen. Gamla kontor jämnas med marken och gamla Klaraposten möter släggor. Det har slagit mig varenda gång jag har åkt förbi hur hemskt det ser ut. Idag åkte jag pendeltåg förbi rivningsmassorna. Runt om mig satt hela Sveriges bidrag till KFOR (de hade alltså detta på armen så därför förstod jag – annars hade de lika gärna kunnat vara värnpliktiga). De stirrade på rivningsmassorna och drog efter andan. Alla bara: ”Åh, herregud, det ser ju ut precis som på Balkan” och stirrade med stora ögon genom tågfönstret. Just som jag tänkte komma med ungefär tusen frågor till dem (jag är en säkerhetspolitiknörd) så gick de av i samlad trupp. Men för en sekund där, kände jag mig som en skjutjärnsjournalist mitt i ett krigsdrabbat område utan rädsla för något. Sedan rullade tåget in på Södra station och allt var som vanligt igen.